Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 2

tillbedd qvinna och en liten flicka, som var mycket förtjusande ehuru hon var af rysk härkomst, på halsen. — och denna lilla flicka? — Hon har hållit hvad hennes barndom lofvade. — Hon lefver således? — Låt mig fortsätta min framställning. Hvad ni alltid är häftig; ni vill veta upplösningen innan ni hört prologen. i — Nå, men fortsätt då. — Godt. Jag sade att det var mycket dåliga tider. Konsten var på förfall; det var styrelsens fel som ni vet! Åsynen af denna lilla moskovitiska flicka ingaf mig en lysande ide. Jag öfvergaf de allvarliga teatrarne, åt hvilka jag i början egnat mig och upprättade en barnteater. Under denna tid förföljde bojaren oss, men jag förmodar att han slutligen ledsnade dervid och upphörde med förföljandet. Han skulle i sjelfva verket gjort orätt i att envisas, ty Frankrikes temperatur och kanhända äfven det nya lefnadssättet passade ej Adda — så hette ifrågavarande sköna — och jag förlorade henne, den stackars varelsen, på en af mina utflygter till Bourgogne. Jag saknade henne mycket. Hon var ypperlig i plastiska ställningar! Ack! för att föreställa Diana, kunde man ej tänka sig någon bättre passande person. Blott en enda gång hade jag förhoppning om att kunna ersätta henne. Yppiga former, ett bröst af den fullkomligaste skönhet, och sådana skuldror sedan! ... Apropos skuldror, så skall ni få höra på ett egendomligt förhållande: hon bar på den ena skuldran tre små märken — ni har hört omtalas så