Göteborgsposten – 20 november 1867, sida 1

hvad det än må vara, så säg mig allt. — Jag sjelf vet ingenting ... ingenting bestämdt. Men allt är möjligt, min vän. — Hon är död! ... Ah! hon är död! upprepade han i det han vred sig på divanen. Stackars Annette! ... Stackars kära olyckliga barn! Hon är död och har ej väntat på mig! ... Det var då på detta sätt denna roman skulle sluta! ... Oh! mina drömmar! mina förhoppningar! min lycka! Han dolde ansigtet i sina händer och började snyfta. Då detta utbrott af smärta var öfverståndet, torkade han sig i ögonen och återtog i fastare ton: — Jag vill veta allt: detaljerna, omständigheterna; jag vill veta platsen der hon ligger begrafven; hon skall ha ett monument, hvarunder äfven mitt hjerta skall hvila! Af förbarmande, tala; ni är skyldig mig denna barmhertighet! l Anamiten förenade sina böner med hans, men vi veta att Nazir ej visste mer om denna olycka än hvad han redan meddelat dem. — Tålamod och undergifvenhet äro af nöden, utbrast han; den man om hvilken jag nyss talade med er skall komma, kanhända väntar han redan på att bli mottagen; han ensam kan lemna oss underrättelser. — Mannen som bör tala med er om Mazikoff? — Ja, ty jag vet ej genom hvilket underligt sammanträffande bojarens namn tyckes vara förknippadt med uvad som rör denna olyckliga.