Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 2

ej utan att låta höra cn djup suck. Jag skyndar att draga upp min skatt ur fickan, gör ett litet paket af det så begärliga papperet och räcker henne det med en suck samt i det jag yttrade följande ord: — Förutsatt att jag nu skrifvit på hvart och ett af dessa små blad några ord som stått att läsa i mitt hjerta från första ögonblicket jag såg er, nemligen: jag älskar er!, skulle ni då skicka brefbäraren tillbaka med brefvet? — Nej, på min heder! ni är angenäm och behagar mig mycket. — Nåväl! låtom oss lemna Theobald der han är och gå att supera. Förslaget misshagade henne ingalunda. Men hon hyste ännu några betänkligheter. — Jag har sällskap, sade hon, ni förstår ... Det är ej för Theobalds skull, men för våra vänner måste jag ha undseende ... Vänta mig om en halftimma härefter straxt vid utgången. I samma ögonblick vi skola stiga upp i vagnen skall jag smyga mig bort. — Och Theobald? — Tycobald skall jag återse i morgon; jag vet ett sätt att bli qvitt honom. Vi voro nu helt nära Portins son, som ändtligen blifvit varse att hon ej följde honom. Hon fattade hastigt hans arm och förebrådde honom för att han låtit henne bli bortknuffad; de uppnådde sin loge och tjugufem minuter derefter voro vi åter förenade. Jag har betalt en lysande och dyrbar supå för henne, ty man kan ej göra sig föreställning om hvad hon äter