Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 2

— Gud är barmhertig, jag är ej dotter till denne mördare! Hvad kunde hon i sjelfva verket bättre göra än mottaga som en välgerning denna tillflyktsort, då det här på jorden ej fanns en tanke, en förhoppning vid hvilken hon kunde fästa sig! Om i någon gömma af hennes hjerta närdes en blyg och varm känsla, så hade den som låtit den födas aldrig misstänkt det, och för honom liksom för henne återstod ej annat än att tänka på den osynliga verlden såsom den enda der hon borde återse honom. Men Raymond de Saverly var hvarken död eller otacksam. Under det man i Carmeliterklostrets djup begrät honom, hade hans första åtgärd vid återkomsten till Paris varit att anställa efterspaningar efter denna så oegennyttiga och så hemlighetsfulla välgörarinna. Tack vare henne, tack vare den donation han mottagit från henne, hade han på afstånd, i de trakter som hans första resor och första olyckor gjort helt förtroliga för honom, kunnat draga nytta af de underrättelser som hans far skaffat honom. Skrifna af den gamle grefve Briel de Saverly mellan raderna på vissa sidor af de återvunna volymorna och med ett bläck, som man kunde låta synas eller försvinna alltefter behag, men hvaraf endast fadern och sonen förstodo hemligheten, hade dessa underrättelser satt honom i besittning af en skatt förgäfves eostersträfvad af hans fiender, och han hade erfarit deras särskilda namn och detaljerna af deras brottslighet. (Forte.)