Göteborgsposten – 19 november 1867, sida 1

Zenytsson, i Redbergslid; å hvilka samtliga ställe — — I, som under sommaren 1808 lät genom grefve Aldini försatta följande trenne utkast till ett dekret: 1. Rom blir en fri kejserlig stad. Quirinal-palatset med dess tillhörande byggnader förklaras för kejserligt palats. Gränserna mellan det romerska området och vårt konungarike Italien bildas genom en linie, hvilken utgår från Certeveri genom Baccano, Palestrina, Marino, Albano, Monte Rotondo, Palombara, Tivoli och allijemt på två mils afstånd från hafvet återkommer till Certeveri. De områden, som denna linie afspärrar, bilda Roms stadsrätt (circondario), med undantag af hvad som ligger mellan denna linie och hafvet. 2. Den romerska statens hela område med undantag al Rom och dess territorium blir, såsom det i föregåeude dekret bestämmes, oåterkalleligt och för alltid törenadt med värt konungarike Italien. 3. St. Petri kyrka och plats, Vaticanen och det heliga officiets palats med dess tillhörande byggnader förblitva H. Helighets fria egendom. Capitlet och S:t Petri behålla alla sina gods, under den förvaltning som påfven skall insätta. H. Helighet skall; i gods erhålla en årlig inkomst af en million italienska lire och behålla alla de ärebetygelser, hvarat han hittills njutit. D. 11 Juli 1859 öfvertogo kejsar Napoleon och kejsaren af Österrike följande förpligtelse: de båda kejearne skola af den hel. fadren begära, det han må i sina stater införa oundgängliga reformer. Deremot meddelar hertigen af Grammont redan d. 3 Mars 1860 följande svar af kardinal Antonelli på hans, hertigens, framställningar: Jag kan endast upprepa, hvad jag redan sagt, neml. att påtven ej skall gifva efter; han har i sin encyclica förbundit sig dertill gentemot den katolska verlden; han skall alls ingenting göra, alls ingenting. Hvad reformerna angår, så skall han hålla sig till sitt löfte, och skall tillkänragifva dem samma dag, som hans uppviglade provinser skola ha återvändt under hans herravälde. Den lösning, som grefve Cavour föreslog i början af 1861, var följande: 1. Det romerska hofvet erkänner Victor Emanuel såsom konung af Italien. 2. Påfven behåller suveränitetsrätten öfver S:t Petri arfvedel, hvilken dock i borgerliga angelägenheter styres af Victor Emanuel och hans efterföljare i egenskap af påfvens vikarier. 3. Konungens regering skall gifva kardinalerna en årlig pension om 10,000 scudi. 4. De italienska kardinalerna erhålla säte i senaten. 5. En tillräcklig civillista fonderas för påfven på Petri patrimonium. 6. Denna öfverenskommelse skall fastställas genom ett fördrag och en lag, med alla garantier å den italienska regeringens sida för dess varaktiga utförande. Detta förslag meddelades år 1861 at grefve Cavour till kardinal Antonelli genom ömsesidiga hemliga underhandlare. Kardinalen gaf derpå genom samma underhandlare tillkänna sin önskan att komma till en snar enighet (det var straxt efter Gaetas fall), och öfverlemnade samtidigt ett motförslag till bestämmelser, af hvilka följande äro de vigtigaste: Påfven bibehåller ofverherrskapet öfver kyrkans patrimonialstat; konungen och haus efterföljare förlänas för alltid med vieariatet och den borgerliga regeringen under vilkor, att de af inkomsterna från denna stat gilva påfven en lämplig civillista; det italienska episcopatet tillförsäkras den fullständigaste frihet i andliga ärenden; sakerna ordnas så, att den hel. fadren, som residerar i Rom, der aldrig är undersåte eller står tillbaka i rang, utan är den förste och oberoende i den andliga maktevs utöfning; kongregationerna och andliga domstolar upprätthållas för de andliga angelägenheternas skull. — Derpå följer en mängd bestämmelser och garantier för kardinalernas pensioner och hedersplatser etc. I italienska senatens möte d. 3 Dec. 1861 sade Massimo dAzeglio: Det är en stor skilnad mellan Rom som hufrudstad och Rom såsom italiensk stad, hvilken delar ella rättigheter och bördor lika med Italiens andra städer samt styr sig sjelf genom municipalmyndigneter under påfvens nominella suveränitet. Den förta hypotesen oroar samvetena och skaffar oss hela len katolska verlden på halsen; den andra oroar icke catolicismen, eller atminstone mindre, och samvetena cunna försena sig dermed, F————