Göteborgsposten – 18 november 1867, sida 2

Nazir, hvars takt och värdighet mellan honom och Asperginos uppreste en oöfverstiglig gränslinie. — Det är bra, min furste, saken är uppgjord. Ni skall ej komma att ångra er — så mycket mer som ni betalar frikostigt. Asperginos tillhör er nu med kropp och själ, han, hans trupp och Elephantine på köpet, om ni så behagar, — Kan dn, frågade persern i det han betraktade honom granskande för att göra sig förvissad om att han skulle svara uppriktigt, kan du ge mig några underrättelser om en ung flicka som man kallar Annette Aubru och som blifvit ryckt undan madame de Saint-Valiez beskydd. — Det är just för att tala med boyaren om henne som jag kommit hit, svarade Asperginos. Detta kan man ju kalla för en riktig försynens skickelse, och ni får medge att det var en lycka för er att ni träffade på mig. — Nå den unga flickan? ... afbröt Nazir som det tydligen låg om hjertat att få den underrättelse han begärt. — Ack, det är verkligen ingenting gladt jag har att säga om henne, yttrade Asperginos, och det var just derföre jag ville omtala det för moskoviten, som hade förklarat sig för hennes riddare. — Hvad! den unga flickan? .... — Min bäste furste, vi äro alla dödliga och jag kan säga att jag är ej den som minst saknat henne! ... — Död! ... utropade persern, som fästat sig vid ett enda ord, du säger att hon är död! — Lika säkert som att ni lefver.