Göteborgsposten – 18 november 1867, sida 1

— Jag förstår; något elakt puts som du ville spela honom. — Så elakt som möjligt. Ni tror väl ej att jag är så dum, att då denne person är min dödligaste fiende jag betalt tio francs i inträdesafgift och iklädt mig den vackrasto kostymen ur min egen teatergarderob i den ädla afsigten att komma och bjuda honom på karameller, om ej dessa karameller voro litet hårdsmälta. Följ riktningen af mitt finger; der nere i hvimlet ser ni honom med sin sköna vid armen. Han synes er så glad och bekymmerslös som man kan vara eller hur? Nåväl! jag skulle blott behöfva närma mig honom och tillhviska honom ett ord för att sänka honom i den djupaste förtviflan. Det är tillochmed blott för att förskaffa mig detta nöje som jag är hitkommen. Men efter ni är här skall jag öfverlemna min fullmakt till er genom att för er uppenbara boyarens hemlighet; ni får sjelf ha detta nöje och då ni löper vida mindre risk att bli igenkänd än jag så blir det så mycket roligare. Äro vi nu ense och skola vi ingå ett förbund? — Ett förbund med dig! yttrade Nazir föraktligt, nej! — Jag förstår, ni fruktar att det blir en mesallians, utbrast Asperginos i oförskämd ton. För tusan, sådana betänkligheter hos en man som med så stor omsorg söker dölja sig för en annan man som på ett så skickligt sätt upptäcker honom! Det kan väl ej vara för Elephantines skull? ... Men jag är numera ej det minsta svartsjuk ! Hon har alltför tydligt förklarat saken för mig... till sin nackdel, den kära varelsen; i det hon ville anklaga er an