Göteborgsposten – 18 november 1867, sida 1

— Nåväl, min furste, låtom oss underhandla med hvarandra på fredsfot, eller är det nödvändigt att vi förblifva på krigsfot? — Om hvilken underhandling talar du? — Det är helt enkelt. Jag är till salu; Saint-Valiez kan numera ej köpa mig. Mazikoff skulle ej vilja det, Portin, sonen, skulle ej kunna använda mig; återstår alltså hans far och ni. Jag känner den gamle juveleraren, han skall lofva mig mycket, men det blir i alla fall ni som kommer att ega mig. Är köpet afslutadt? På min ära, ni skall ej förlora derpå! — Vet du att du är en högst oförskämd karl? — Bah! hvarföre säga mig sådana fula saker? Jag handlar öppet med er, och vill ni ha någon underpant så skall ni få den; jag knusslar ej, jag. Jag skall ej säga er att jag visste utt jag skulle träffa er här i natt, nej visst icke. Jag trodde er så mycket säkrare drunknad som jag hade historien af Rosenknoppen, som borde ha gjort saken samvetsgrannt. Men jag har en blick, ser ni, som är lika skarp som ett lodjurs. Er drägt föll mig straxt i ögonen och derefter märkte jag er omsorg att få plats nära era goda vänners loge. Korteligen, jag var säker på att ni var ni sjelf, då ni borttagit er masque. Men det var ej för er skull som jag kommit. Det var för Mazikoffs. — Och nyss berättade du ju mig, att du hatade honom. — Också var det ingalunda för att vara behaglig för honom som jag gick hit.