Göteborgsposten – 16 november 1867, sida 2

YO 0 0 77 e sterna för att fortfarande kunna utöfva sin stora sändning att framhålla andens betydelse i lifvet, ständigt erinra om moralens bud och i den moraliska slapphetens dagar predika kroppens ringhet och andens öfvervigt, med ett ord, höja fingret och visa vägen uppåt, — de skola, sade vi, äfven de, då tillegna sig den samma civilisations frukter, som de nu fördöma. Det skall ännu stå mången het dust dessförinnan, men den dagen skall komma, och det verldsliga pålvedömets fall skall föra stunden närmare oss än någonsin. Derföre följa vi med oaflåtligt intresse detta påfvedömes sista dödsryckningar. Den franska tidningen ÅJournal des Debats innehåller i ämnet en ledande artikel, ur hvilken vi här meddela: Om foörfäktarne af påfvens verldsliga makt ännu ha någon klarhet i blicken qvar, så måste de bli djupt oroliga öfver den nu vunna segrens följder. Aldrig, vid ingen tid i historien har en så oåterkallelig fördömelse sällts öfver päfvedömets politiska tron. Om hela huset är splittradt inom sig, så måste det falla, heter det i en bok, hvilken man dock måste känna i Rom... Om någonsin en statsmakt måste stödja sig på frivillig lydnad, så var det den gemensamme fadrens för de trogna, och utgjutet blod skall städse ropa emot honom. Den gamle konung Ludvig Filip genmälte, då man förebrådde honom, att han icke tillräckligt bestämdt försvarat sin tron, mycket klokt, att han väl icke kunde nedslå sina undersåter med kartescher. Såsom representant för det inskränkta folkvotum, nationalgardet och medelklassen, hade han mot sig just uppretat den klass, hvars konung han var. Påfven Pius VII vägrade att förklara sig mot det protestantiska England, derför att han var de trognas gemensamma fader; af samma skåäl vägrade Pius IX år 1848 att bekriga Österrike, och han drog sina trupper tillbaka från feihetsarmöen. För att rättsärdiga de krigsdäd, med hvilka vi äro samtida, skall man säga, att det verldsliga påfvedömet angripits och att det, såsom alla statsmakter i verlden, haft rätt att försvara sig. Dertill svara vi helt enkelt, att den påfliga tronen icke är sådan som alla öfriga troner i verlden, att den allena ej har rätt att försvara sig till ett sådant pris. Det är i sig sjelf en motsägelse, enär den makt, som innehatves at Christi ståthållare, tjenare under fredens och barmhertighetens Gud, ej är något annat, än en bestående orsak till krig mellan folken samt till borgerlig och huslig tvedrägt, och att den endast kan uppehållas till priset af en oupphörlig blodsutgjutelse. Bedraga vi oss icke, skall 7e Deum i Rom icke heller ljuda så högt som i Paris. Rom har för mycken insigt, för att icke förstå, hvad sådana segrar kosta, oafsedt det att det måste äfven uppgöra med sina räddare. Ty denna föregisna suveränitet, detta föregifna oberoende har det egendomliga, att det icke en enda dag kan bestå utan främmande skydd och militärisk inblandning och occupation ... En kongress mellan alla makterna, omfattande äfven de kätterska och schismatiska, till reglerande af den ställning, som den katolska kyrkans öfverhufvud skall intaga, synes oss sällsam. En konferens mellan de katolska makterna allena skall icke komma till någon annan lösning, än denna: påfven i Vaticanen, i St. Peter, i fästet San Angelo och i den Leoniska staden med en civillista från hela den katolska verlden. Frankrike kan icke föreslå någon annan anordning, och Italien kan och bör ej antaga någon annan. Om så nödigt är, bör Italien göra såsom Rom och underkasta sig den starkares lag, tåligt vänta och äfven säga: non possumus. Iländelsernas ström är mäktig, ingen diplomati skall afleda den eller förmå den att rinna tillbaka, och om regeringarne ega någon klokhet, skola de endast söka att på förhand reglera dess lopp. Huru sällsamt det än förefaller Journal des Debats, komma dock alla de europeiska makterna med undantag af Turkiet och Grekland att deltaga i kongressen. Detta synes oss desto naturligare, som Kyrkostaten egentligen är definitivt en skapelse af wienerkongressen efter Napoleon I:stes fall. Om det är meningen, att påfvens verldsliga välde skall försvinna, bör detta, såvidt möjligt är, ske med de makters bifall, som undertecknat wienerkongressens tördrag, emedan annars hvilkendera af dem som helst skulle kunna åberopa kränkningen af detta fördrag. Italien har nu äfven anslutit sig till konferensen. Nu i ellofte timmen heter det, att Preussen visar sig motsträfvigt. Det skulle kunna lätt förklaras, emedan Preussen begått så många synder emot wienerfördragen, att det befarar en räfst. Åfven Ryssland har i detta fall ondt samvete, så att det ej skulle vara underligt, om jemväl det droge sig för saken. Både Rom och Paris nämnas som platser för kongressen. Närmare detaljer meddelas nu dagligen om träffningen vid Mentana, hvilka alla gå ut på att framhålla den tapperhet och oförsagd