ördagen den 16 November. Vi tillägga endast, att hvar och en af de resp. insändarne uppträder som målsman för, som en af dem uttrycker sig, flera flitiga kunder, och lemnå nu åt den det vederbör att taga i öfvervägande hvilken anordning som kan synas bäst och rådligast. på vift, är titeln på Mindre Teaterns senaste dramatiska nyhet, och aldrig har väl något stycke gjort mera skäl för sitt namn. Den bekanta författarefirman Barrire och Thiboust har här lemnat ett ytterligare bevis på den nyfranska dramatiska skolans förvånande förmåga att af intet skapa något och till på köpet något så befängdt lustigt att man, som det hette om sal. Farbror Munters dagbok, skall och måste skratta. Ehuru stycket är af det allralättaste slaget, är utförandet så ledigt och naturligt, anstötligheterna så lätt öfverhalkade, så behändigt inhöljda i en sprittande lefnadslustig munterhets rosenfärgade slöja, att de förflyga med de qvicka pointer, som i dialogen spraka som gnistorna i ett franskt lustfyrverkeri, fräsa som perlorna i det skummande champagneglaset. Med ett ord, stycket är hvad man kallar genomroligt och tydligen alldeles icke beräknadt på att, som fallet är med t. ex. Sardous flesta skapelser, moralisera på moralens bekostnad. Ötversättningen, af hr Axel Bosin, är verkställd med en icke vanlig talang och dialogen med få undantag så ledig och obehindrad, att stycket icke ett ögonblick förlorar sin äkta parisiska lokalfärg. De spelande äro hvar och en på sin plats, och deras spel kan, särdeles i andra akten, styckets glanspunkt, anses som det bästa, som på Mindre Teaterns scen någonsin presterats. Fru Caspär och hr Ullberg, som det Åviftande sockerbagareparet, hr Rohde som maran, m:ll Stattlander som pseudo-camban, hr Tirander som Medard och hr Helander (fasligt många ander det der!) som Philomele, spela alla con amore och med en abandon, som ovilkorligen måste slå an. Kortligen, stycket är en bagatell, men en rolig bagatell, och sådant hör i våra dagar till sällsyntheterna. Polka Militaire, en ny komposition af hr Ullberg, är uppsatt med mycken omsorg; det lifliga utförandet och de eleganta kostymerna kunna icke förfela att slå an, äfven om kompositionen icke företer någon särdeles originalitet i inventionen. Skarpskyttekårens 2:dra abonnements soiröe eger rum nästa Måndag å Bloms sal. Programmet upptager denna gång åtskilliga nya saker, deribland ett par solonummer, såsom Thema och variationer för klarinett at Crurell, serenad för tenorbasun af Schudert, hvarjemte en amatör godhetsfullt biträder med ett solo för tenor-röst af Döhler med ackompagnement af obligatvioloncell. Bland öfriga nummer på programmet märkas potpourrier ur Faust och Orpheus i underjorden, bön ur operan I Lombardi af Verdi, m. fl. Man finner häraf att musikkåren rastlöst arbetar på att föröka sin repertoar, bemödanden, hvilka säkerligen skola af allmänheten så lifligt uppmuntras som de förtjena. Det händer tyvärr icke eljest alltid att den sanna förtjensten blir tillräckligt uppskattad, och efter vi nu äro inne på kapitlet musik, så kunna vi som stöd för detta vårt påstående framdraga det förtjenstfulla Beyerböckska kapellet, hvilket nu en tid bortåt spelat snart sagdt för tomma väggarne i Nya Teaterns soyer. Man skall aldrig förlita sig på fåglalåt, heter det också, och äfven härå skulle sagde kapell kunna tjena som ett varnande exempel. Ni spelar på en alldeles för olämplig lokal, hette det då sällskapet uppträdde i Skeppsbron N:o 1, oflytta tillbaka till foyern och man skall strömma dit för att höra er. Rådet följdes och resultatet känna vi. Spela en afton utan cigarrökning och familjerna skola trängas i salongen, hette det vidare. Nåväl, så skedde och icke en katt, mycket mindre några familjer, visade sig, utan konserten måste helt enkelt den aftonen inställas iföljd af total brist på åhörare. Under sådana förhållanden kan det icke synas underligt att sällskapet nu är betänkt på att ge sig af, för att uppsöka en mera tacksam eller åtminstone mera synlig publik. Då sålunda endast några få aftnar återstå för vår publik att få njuta af sällskapets förtjenstfulla prestationer, äro vi, så sangviniskt det än torde kunna låta, nästan öfvertygade om att besöken dessa aftnar skola blifva så talrika, att sällskapets andra sejour icke ätven måtte blifva dess sista. Har ni någon gång befunnit er i en belägenhet som väl torde kunna kallas för en af de retsammaste, hvilka man här i jordelifvet kan iråka? Har ni händelsevis kommit på en af dessa gästgifvaregårdar i vårt gamla Sverige der man, som ett visst ljushufvud en gång uttryckte sig, spisar bra, om man matas al har OAOAÖ das 44 1