Göteborgsposten – 15 november 1867, sida 2

Han visade på perlorna som voro blandade med de äkta stenarne på hans gördel. — Det är en föesaga! utbrast den unga qvinnan. — Nej, det är en provins hvars sultaninna ni kan bli. Och se här, tillade han i det han gaf henne sin udress, värdigas komma och se om det ej hos mig finnes några sällsyntheter värdiga att åtfölja era behag. — Oh! ni är en stor frestare, sade hon, och jag kan ej motstå längre; jag skall komma lika säkert som mitt namn är Faustina. — Tack! .... svarade han med ett småleende som spridde en glans öfver hela hans ansigte. — Tyst! se der kommer min kavaljer tillbaka. Hon väntade ej tills han hunnit fram till logen; med en oblyghet, som för det vackra könet ofta just är mudlet att dölja en liten trolöshet och tillochmed en stor om det gäller, reste hon sig upp och gick ända ut i salongen för att mottaga armeniern, som ej förlorat henne ur sigte och som syntes förvånad öfver det samtal, i hvilket hon deltagit med ett så synbart intresse. Knappt hade persern blifvit ensam förrän hans page åter närmade sig honom och yttrade: — Den svarte mannen .... se der är han . ..der är han ånyo! I sjeltva verket hade samma menniskoström, som i början af kadriljen bortfört honom, åter fört honom tillbaka då kadriljen var slutad. Persern, hvilken, oaktadt han visat en så stor likgiltighet för magikern under samtalet med sin granne, dock