Göteborgsposten – 14 november 1867, sida 2

platsen så att endast afskrankningen mellan logerna skiljde dem åt, och tack vare den runda inskärningen i denna skiljovägg, kunde de i oll beqvämlighet betrakta hvarandra och på ett afstånd vida mindre än etiketten skulle tillåtit i den mest förtroliga salong. — I sanning, madame, sade persern, undvikande att tilltala sin granne med den förtrolighet som i dylika fall är berättigad, hvilket bevisade på en gång hans lefnadsvett och hans egenskap af främling — jag skattar mig lycklig öfver min goda lycka som gifvit mig en så god plats. — Ni är alltför artig, vackra masque, svarade den sköna flickan med ett småleende så mycket mer förföriskt som hon nyss i ett enda ögonkast och med en skarpsinnighet som endast tillhör dessa förtrollande varelser tagit en öfversigt af främlingens dyrbara drägt. Denna undersökning hade utfallit ganska gynnsamt; hon hade märkt att hans tunika var helt och hållet af fint siden och rent guid, att de juveler som prydde hans gördel voro sällsynta ädelstenar, och att de som suto i hans turban ej skulle vanprydt en kunglig kropa. Kanhända, utan att tänka derpå och af ren instinkt, närmade hon sig så mycket att hennes fina klädning berörde skiljeväggen och hennes mjuka hand hvilade på sammetsstödet som tillhörde den lysande grannens loge. Beträffande hans följeslagare, som ej var någon annan än den skalkaktige Ali, så höll denne sig i logens bakgrund, förbländad af allt hvad han såg, men likväl uppmärksam på alla hans herres rörelser.