Göteborgsposten – 14 november 1867, sida 2

— Tack, min vän; senare, men ej nu. Men gå ni, ostadig som ni är; jag ser fruntimmer af era bekanta hvimla dernere; var mig så litet otrogen ni kan! Han kände den sköna och hennes nycker, hvilka nästan alltid hade ett mer eller mindro allvarsamt skäl för sig. Emellertid insåg han ej det nuvarande förrän några minuter senare, då han, efter att ha stigit ner på parketten, åter vände sig mot henne. Just i det ögonblick då de två andra paren utgingo och då hon syntes böjd att följa dem, öppnades dörren till den angränsande logen, hvilken dittills stått tom, ehuru ordet förhyrd stod att läsa på dörren. Det var blott två personer som inträdde: en helt ung man eller snarare en gosse, i österländsk drägt och en man hvars utseende vi ej behöfva beskrifva, ty vi ha redan gjort det i föregående kapitlet: Aga-Nazir, i en drägt så dyrbar och praktfull som om han iklädt sig den för att bevista en kejserlig bal. I det hon något litet framsköt hufvudet, hade den sköna nyckfulla varseblifvit denne lysande kavaljer, och då dennes blick mötte festens drottnings strålade den af en sådan eld, hans anletsdrag, eller åtminstone hvad man kunde se af hans anletsdrag, d. v. s. hans panna och hans mun, förrådde en sådan plötslig beundran, att den sköna synderskan, som redan till hälften rest sig från sin plats, åter hastigt satte sig och tänkte ej mera på att gå ut. Slumpen gjorde att hon hade sin plats alldeles intill perserns loge, och denne som lydde den dragningskraft, hvilken uttrycktes i hans blick, valde ifrigt den närmaste