Göteborgsposten – 14 november 1867, sida 2

siga mustascher voro vaxade med en konstmessighet som gjorde dem till verkliga nålar att träda in i qvinnohjertat. — Huru finner du honom? frågade den långa blonda damen eldgudinnan i det hon blinkade med ögat. — Vacker! vacker! svarade den tillfrågade med ett småleende, hvars fint gäckande uttryck den långa blonda ej förstod. — — Ja, är han ej det? tillade den blonda. — För mycket vacker. — Huru! för mycket vacker? — Din musketör liknar ju framtill en spetsbutik. — Ja, det är just meningen min vän. Han är så sparsam, att han ej villo köpa dem åt mig! jag har låtit sätta dem på hans drägt och de skola bli mina i morgon. — Hör man på! sade den andra; ej så dum som Jag trodde ! — Hör på, mina englar, sade venetianaren, den hvilken i sin skönas ögon hade den förtjensten att kunna tygla qvinnorna — jag förmodar att vi ej skola tillbringa natten med att se på huru de andra gå omkring; skola vi ej göra en tur, vi också? — Det är just min tanke, sade Stjernnatten lifligt; låtom oss promenera, mina damer! Hvarochen bjöd armen åt sin sköna, och redan voro två par, fria och lediga, ute i korridoren, då armeniern beslöt sig för att följa med dem ensam. Vill ej äfven du göra en tur? hade han straxt förut yttrat till sin följeslagerska. Härpå hade hon i likgiltig ton svarat: