I ett visst ögonblick då han förtroligt samtalide med sina båda vänner, vågade eldens gudomlighet yttra till Stjernnatten, hvilken ej upphörde att betrakta honom med en beundran som tillhörde passionen i sitt första skede. — Du beundrar honom således mycket? — Om jag beundrar honom! svarade den unga flickan med värma; o, min bästa vän, han är on riktig furste! — Men hvari ligger då det tilldragande, det furstliga hos hans person? — Min bista vän, hviskade den besynnerliga flickan, han är förskräcklig, han slår qvinnor! ... — Åh! det förändrar saken, yttrado väninnan i den allvarsammaste ton i xerlden. Det tyckes att blanl denna klass af damer dylika slags egenheter endast tjena till att upplifva kärleken. — Se här, återtog Stjernhimmeln i det hon på sin knubbiga och förtjusande arm visade en rödaktig strimma ; på andra dagen gaf han mig detta slag af sitt ridspö ... och detta smycke tillado hon i det hon visade på sitt kors med ädelstenar. — Ack! suckade den stora blonda damen, Thcobald skulle ej kunna älska mig på det sättet, han! Det är alldeles motsatsen med houom! Theobald? nåväl ja, ban var det tredje lejonet i denna aristokratiska loge. Theobald var klädd som musketör. Men hvilken musketör! Den mest förånade och rikt utstyrle man kan tänka sig! Han hade låtit pudra sig och ban; små spet