N:o 2, hörnet af Trädgårdsoch Östra Larmgat C. W. Hällström, Å C:o vid f. d. gamla Masthu ngens Byrå är i huset N:o 5 vid Smedjegatan. 6 samt alltså jemväl högst olika i de särskilde kommunerne, måste man medgilva, att förbindelsen till kommunen närmar sig långt mera den till familjen, än den till staten. Det är ock från denna synpunkt, som förut fattigskatten med allas bifall utgått efter helt andra grunder än bevillningen, och nog bör det förhålla sig på samma sätt med bidragen till anstalterna för säkerheten, sundheten, renligheten och undervisningen. Om således den enskildes förbindelser till kommunen äro vida större än de till staten, så gäller detta naturligtvis den fattige såväl som den rike. Den förre har icke rätt att beklaga sig om kommunen nödgas fordra af honom 2 dagsverken, då staten nöjer sig med ett; men om denna fordran grundas derpå, att den fattige skall beskattas lika med den bemedlade, så är den likväl icke under alla förhållanden rättvis och klok. Den är icke rättvis, så länge den medför för den obemedlade uppoflringar och umbäranden af helt annan beskaffenhet, än som för den bemedlade kunna ifrågakomma; och den är icke klok, om den lätt kan nödga den obemedlade att taga det ödesdigra steget att begära hjelp i stället att gifva sådan. Det må vara, att staten icke kan göra afseendo på dylika omständigheter, men kommunen kan det, om den icke derifrån hindras at lagen; och då rättvisa kan ske och klokhet iakttagas finnes det icke något giltigt skäl, att derför lägga hinder. Tvärtom måste man söka förena den enes intresse med den andres och det är på det gemensamma intresset, som beskattningen inom kommunen kan och bör hvila, men icke på de i bevillningsförordningen stadgade grunder. För att närmare visa detta, torde nyssnämnde grunder i sin allmännelighet böra tagas i betraktande. Att grunderna för utgörande af bevillningen böra svara mot ändamålet med denna, torde lätt medgitvas; men detta ändamål är endast att fylla den brist i betäckande af statens utgifter, som uppstår sedan de ordinarie inkomsterna blitvit använda jemte de indirekta bevillningarne, hvilka senare numera bilda statsverkets betydligaste intrader. Allmänna bevillningen utgör ej heller mera än vid pass en femtondel af statens inkomster. Betydelsen al denna omständighet. visar sig klarast, om man besinnar buru förhållandet skulle gestalta sig, derest hela statsbehotvet eller åtminstone beloppet af samtliga bevillningsposterna skulle uttagas genom direkt beskattning. Det är visserligen att hoppas, det den tid skall komma, då statsbudgeten kan befrias från en stor del af den tunga börda, som en dyr administration och ännu dyrare försvarsanstalter nu medföra, och då fördelningen at själsoch kroppsarbetet skall blifva en annan samt lönen för dessa olika slag af arbeten utfalla annorlunda, än som bestammes och betingas af näringarnes nuvarande ställning. Det skall då blitva möjligt att minska skatterna och dessa skola derefter kunna fördelas lika på alla i mån af den inkomst, en hvar åtnjuter, samt den direkta beskattningen blifva det enklaste och rättvisaste sättet för fyllande at statens minskade behof. Detta låter sig deremot icke göra under tyngden af de nuvarande skatterna, under närmgarnes nuvarande tillstånd och under den nuvarande fördelningen af arbetslönen. Om samtlige eller större delen al statsbidragen skulle utgå efter inkomstberåkning, så skulle de obemedlade sannolikt påföras mindre än de nu i verkligheten betala endast i indirekt skatt, men ändock ett belopp som vida öfrversteg hvad de skulle förmå att samla för lämpliga liqvider, äfven om dessa ställdes på flere terminer; och då utväg saknas att förmå dem till en hushållning, som lämpar sig efter dessa förhållanden, skulle följden blifva afkortningar till det omnå, att den egentligen arbetande klassen sicko kom att verkligen bidraga något af betydenhet. Deraf skulle uppstä nödvändigheten satt ytterligare betunga de så kallade bemedlade eller dem, som icke genom afkortning 8 kunde undgå att betala. På dem skulle dernara ve TESEN SEE AT IKEA — Al danna 3 T am