Denne mans fåfänga var utan tvifvel denna qvinna som man afundades honom, och just derföre att man afundades honom henne, men säkerligen utgjorde hon ej hans lycka, och de djupa fårorna vid hans tinningar gåfvo tillkänna att han eftersträfvade något annat med ihärdigheten hos skansgräfvaren som går mot ett mål utan att räkna hindren. Efter ett noggrannt studium af dessa båda ansigten, borde man komma till den slutsats, att det fordrades att vara denna qvinna för att utan fruktan kunna öfverlemna sig åt denne man. Om det ej var fåfängan som fört dit den af armenierns följeslagare som syntes vara representantens af stjernhimmeln riddare, så var det helt visst lika litet kärleken. Hans panna var äfven beskuggad, ehuru ej så djupa veck syntes deri som i armenierns. Hans ålder tycktes vara ungefär densamma som dennes. Allt hos honom tillkännagaf likaledes en man som var van att umgås i stora verlden. Han bar en venetiansk mantel, hvilken drägt var mycket på modet, tillochmed i de förnämsta salonger, och hvars allvarsamma men på samma gång eleganta utscende fullkomligt öfverensstämde med hans växt och sätt att skicka sig. Låtom oss ej bilda ett förhastadt omdöme af dessa gynnsamma yttre tecken, ty deremot hade hans öga tigerkattens glans, hans läp ar sammantrycktes flera gånger under inflytandet af en dämpad vrede och hans småleende var fullt af sjelfkärlek och högmod.