—— L! ——— jemte läggas en betydlig del af den indirekta bevillning, som nu utgöres af arbetsklassen; och nära nog större delen af statsbidragen skulle komma dem till last, enär den fåtaliga klassen al verkligt förmögne icke skulle kunna betungas utöfver en viss snart hunnen gräns. Inom de klasser, der kapitalbildningen egentligen föregår, skulle denna blifva en omöjlighet; och arbetaren skulle endast undantagsvis kunna hoppas på en sparpenning, enär densamma icke kunde åstadkommas, förr än sedan han uttömt eller åtminstone ansträngt all sin kraft på bemödandet att samla medel till den direkta skatten. Tyvärr nödgas man antaga att han i allmänhet skulle lemna åsido det ena bemödandet, såväl som det andra. Det torde derföre vara obestridligt, att det just är det jemförelsevis ringa beloppet af den allmänna bevillningen, som under nuvarande förhållanden medgifver, att denna utan olägenhet kan utgå efter de i bevillningsförordningen stadgade grunder. Hela systemets användbarhet beror således deraf, att beloppet, som skall uttagas, är mindre betydligt, och då måste det ju uppenbarligen ligga ett misstag deri, att anse dessa grunder tillämpliga äfven för obestämde tillökningar, at hvilket slag desse i öfrigt än må vara. Då det nu är tråga om en förhöjning i den direkta skatten af 2 till 3 å 4 gånger at dess belopp, lärer det vara ögonskenligt nog, att för fyllande af behof, som tordra sädane bidrag, jemväl andra beskattningsgrunder böra tillämpas. Likasom i fråga så väl om jordbruket, näringarne och handeln, som ock om de allmänna behofven, samt sättet och medlen att fylla dem, ställningen i den civiliserade verldens olika länder, är mera likartad, än den under någon föregående tidpunkt torde hafva varit; så förekommer serskildt enahanda ölverensstämmelse i de särskildte länderne betraslande kommunernas behof och kommunalbeskattningen. bet har blitvit ett allmänt sträfvande inom kommunerne att tillegna sig nutidens förbättrade anstalter för kommunikationernas lättande genom goda gator och andra för ändamålet tjenliga ätgärder, för sundheten och sjukvården; för renligheten och prydligheten; tör de fattigas underhåll och tör det unga slägtets uppfostran. Öfver allt har en ökad beskattning, oftast föranledd jemväl af skuldsättning, blifvit erforderlig; och i de flesta fall har den vuxit utöfver kommunens direkta statsbidrag, samt sålunda medfört större börda än detta. Der, såsom i vårt land, kommunen tör en hufvudsaklig del af sin beskattning endast haft att tillämpa de för direkta statsbidrag bestämda grunder, hafva olägenheterna visat sig störst. Bland de många olika meningar, som framträdt rörande bästa sättet att afujelpa misslörhållandet, har ingen synts vara mera grundad, än den, som halt till syfte att åt kommunerna vindicera den rätt, som tillkommer staten att fördela skatterna genom beskattningar at olika slag och att således borttaga den olikhet, som nu förefinnes mellan statens och kommunens beskattningsrätt. Enligt denna mening skulle kommunen medgifvas, att beskatta särskild fastighet, särskild rörelse och vissa näringsgrenar, samt att fördela det öfriga ertorderliga beloppet icke ovilkorligen efter allmän beräkning af inkomst, utan jemväl med tillämpning af grunderna för hvad som vanligen förstås under namnet progressiv beskattning. Det är på denna rättighet, som kommunerne synes böra göra anspråk. Vid tillämpningen torde bland annat böra iakttagas, att fördelningen lemnas åt särskilde taxeringsmän med uppdrag att tillse det ingen betungas utöfver förmåga och att i öfrigt med varsamhet använda den progressiva beskattningen. Huruvida och huruvidt denna mening omfattas med ett allmännare samtycke, kan jag icke bedömma, men tror, att de invändningar, som deremot vanligen göras, icke för