Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 2

soner vi föregående dag sågo hos Åga-Nazir var med i detta sällskap. IIvar och en vet att det i allmänhet är i den verld som lerver genom affischen och för affischen som dessa djerfra, bizarra, excentriska moder börja, för hvilka man i början blir förskräckt, hvilka dameraa ur ett mera upphöjdt sällskapslif förklara horribla, skandalösa, men hvilka de så småningom antaga för att ibland ännu mera öfverdrifva. Våra tro kameliaduner i logea n:o 5 hade antagit hvad som i damskräddarnes ordbok kallas karakterskostymer. Vi tillegna oss ej förtjvasten att ha uppfunnit dessa namn och dessa beskrifningar; läs ren behöfver blott öppna mode-journalerna sedan fem ar tillbaka och han skall fiana saker som kunna komma honom att blekna, ty hvad extravaganser angår gär det kön, hvilket vi äro skyldiga vär hyllning, längt, sedan det väl en gång kommit i farten. Den ena af dessa damer, den som var mest liklig. mest ostyrig, sannolikt derföre alt hon fann sig mest beundrad, var klädd en tbison ardent. Hvad är detta? skola de personer fråga sig som cj öro hemmastadda i ifrågavarande litteratur. Så här ser drägten ut: kjol af grått taft under en klädning, en sky af gas ökversällad med broderier af metall, liknande stjernor, och kantad nedtill och vid axlarne med prydnader af eldfärg. Midt på bröstet bland de glittrande broderierna satt med riktning mot hjertat något som liknade glödande kol. Om armar och hals glimmade koraller och guld och en flammande krona, till