Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 1

— Se här penningar, återtog Nazir, försen er dermed; i denna verld och i denna hufvudstad isynuerhet måste man ha sådana för att lyckas. Hvar och en tog en betydlig summa och lade in i sin portfölj. I det ögonblick då touaregen till hälften öppnade sin mantel för att ligga portföljen tillbaka i sin ficka hördes att doft hväsande och kort derefter visade sig i öppningen af hans mantel ett triangelformaåt och platt hufvud, rörde sig framåt, gled ut på hans arm och derifrån, följdt af en serie ringar, ned på gueridonen. Vid första ljudet af hväsandet, tog Rak-Bobo ett skutt mellan tassarne på sin vän Mirzu, som sjelf reste sig upp med oro. Hunden närmade sig med uppdragna läppar, reste hår och under ett morrande fullt af hotelser intill bordet. Mirza, mindre häftig, vände hufvudet mot sin herre för att rådfråga honom. Men redan hade touaregen med en lindrig rorelse återkallat vagabonden, som vändt tillbaka till sitt gömstille. Det var en af dessa långa och farliga huggormar af blåaktig färg och med röd buk, som i talrik mängd finnas i Egypten, i morasen vid Nilen. — I sanning, min bästa afrikanare, sade persern, det skulle vara illa gjordt af oss att vänja våra goda vänner med fyra tassar vid detta krypdjurs sällskap, så familjert och beskedligt ni än gjort det. — Hufvudsaken, svarade touaregen, är att det cj lemnar mig. Oskadligt för mig och mina vänner, tack