Göteborgsposten – 13 november 1867, sida 1

täckts, skulle elden med lätthet ba kunnat sprida sig till den närbelägna byn. Tankar i Norge om Sverige. Den anda af broderlighet för vårt land, som alltmer visar sig i Norge, framlyser klart i nedanstående tvenne, vid olika tillfällen nyligen hållna tal. Det ena förekom vid den at oss förut omtalade festen för landshöfdingen grefve Sparre i Fredrikshald i början af denna månad, der, vid skålen för Sverige, sogneprest Friis bl. a. yttrade: Det är nu en mera än femtioårig sed, att när norrmännen äro samlade till någon mera framstående festlighet, det är en skål bland andra, som icke förglömmes. Det kan också med fog sägas, att ju oftare denna skål blifvit föreslagen, desto lifligare har den tömts, och den, som förstod att akta på tidens tecken, fann helt visst, att allteftersom åren svunno hän, så steg denna skål allt högre och högre i rangen bland de öfriga. I dag har jag den äran att utbringa den — skålen gäller Sverige! Sverige är skålen värd af en och hvar. När man säger om ett namn att det klingar godt, så gäller detta om Sveriges. I vetenskap och konster, i tankens djup och klarhet, i mandom, fIis nthet och fosterlandskärlek står svenska folket i jembredd med hvarje annat. Sverige är skålen värd, synnerligast af oss norrmän. Ty detta land är vårt broderland; detta folk är vårt broderfolk. Det har räckt oss handen och vi ha skäl att med tacksamhet minnas den dag, då detta första gången skedde. Derföre är det med broderskärlekens deltagande och fröjd vi äro vittne till Sveriges välgång och doss framsteg på ärans och hederas bana. Derför är det med den hjertlighet, som bör förefinnas mellan bröder och utan hvilken det ordet endast skulle vara som en ljudande malm och en klingande klocka, som jag såväl i mitt eget som ösriga här närvarande landsmäns namn frambär vår varmaste önskan för Sveriges välgång. Och detta göra vi så mycket frimodigare och innerligare, som vi äro öfvertygade om, att det folk som bebor Sveriges dalar och slätter, anser norrmännens otvunget uttalade högaktning och broderlighet såsom en tribut, den der icke är utan värde. Jag önskar derföre: Gud bevare Sverige, det sköna landet med det högsinnade, frihetsälskande folket! Det andra uttalandet, som vi skulle vilja anföra såsom bevis på hvad vi ofvan sagt, lörekom vid en fest, gitven af Kristiania arbetaretörening Söndagen d. 3 d:s. Då midnatistimman slog och årsdagen af Sveriges och Norges törening ingick, besteg en 70-årig gubbe talarestolen och bad att få mel sin darrande stämma rikta några ord till ungdomen: IIaus ungdom, sade han, föll långt tillbaka i tiden; han hade lefvat länge och lefvat med mera af Norges historia än de flesta af nu lefvande kunde säga. Han ville berätta ett litet barndomsminne; han visste att ungdomea gerna lyssnar på bvad de gamle fö:tälja: Hans fader bade egt en trädgård, hvarest han, talaren, som bara tumlat om i glada lekar och hvarest han erfarit barndomens oblandade glädje. Då såg han en dag några män plantera ett vackert träd i trädgården, men väder och vind härjade löst emot trädet och barnet fruktade ofta att det vackra trädet skulle kullkastas och att boppet om framtida, berrliga frukter skulle gå till spillo. Men då kom en dag en vandeingsman från främmande land och kände medlidande med träd.ts tunga lott. Han gjorde hvad barnet oj förmått; han satte ett stöd intill trädet och fästade det dervid med band — band som många tyckte vara svaga och som många trodde skulle slitas i ovädrets dagar, men som dock visat sig vara sillräckligt starka. Prädet hade vuxit upp, blifvit stort och fagert och hade burit de herrligaste frukter, och under det han, barnet, blifvit gammal och orkeslös, så var trädet som han i sin barndoms dagar sew planteras, vordet kraftigt och starkt. Det späda tradet var solkfrihetens konstitution af d. 17 Maj 1814, stödet var d. 4 Nov. och den främmande vandringsmannen var solerns barn, frihetens son, unionens odödlige stiftare, kung Karl Johan. Han hade vårdat sig om trädet i dess barndom, han hade visat sig mån om det unga Norge och han hade gifvit det ett stöd i broderlander Sverige, från hedenbös frihetens hem i Norden Och oväder kom och stormen rasede, men hrödrarikena höllo tillsammans, trädet hade slagit djupa rötter och kärleken folken emellan bade fått sådant rotfäste, att den nog skall hålla ihop tills dagarnes ända. Telegrambefordringen till Gotlavd. Euligt hvad telegram i gårdagens tidning meddelar har telegrafkabeln mellan Gotland och fasta landet brustit. Detta inträffade under den svåra stormen d. 5 och 6 d:s och är man kanske för en längre tid nu återigen beröfvad detta kommunikationsmedel. Vid verkställda undersökningar har det befunnits att skadan är omkring 4,000 fot från Kopparviksstranden å gotländska kusten. Det är första gången, säger en korresp. till Dagl. Alleh..