Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 2

hade han en apas elakhet och ett skarpt förstånd. Hans orientaliska drägt klädde honom förtjusande väl och hans fez som betäckte den öfvorsta delen af hufvudet bidrog att gifva det skalkaktiga uttrycket i hans fina ansigte ett temligen oförskämdt utseende. Aga Nazir hyste till honom ett oinskränkt förtroende ; han begagnade honom till sin sekreterare, till sin högra acm i de mest grannlaga förhållanden och lät honom ha supremati öfver de öfriga tjenarne. Ehuru österlänningarnes hufvudsakliga sysselsättning är pipan, kastade persern afsides sitt ambramunstycke och brytande mot det helgade bruket att låta sina gäster röka innan samtalet börjades, förde han dem intill en gueridon och gick genast in på det ämne som skulle afhandlas. — Ni äro punktliga, mina herrar, och jag väntade det af er. Punktlighet är den första dygden hos diplomater och allvarliga män; de böra alltid lyda denna regel och då de låta någon vänta bör det vara en beräknad förolämpning. När anlände ni, Eddin-Bey? — Jag kom från Turin i går afton, svarade touaregen. — Och Ang-Giang? — Jag kom för två timmar sedan från London. — Resultatet af era resor? Touaregen drog ur sin svarta tunik en portfölj, som han öppnade och hvarur han tog bundtar af bankonoter, hvilka han symmetriskt uppradade på gueridonen, så att man kunde räkna dem med ett enda ögonkast.