Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 2

nie, velat fortsätta sitt angrepp mot den påfliga st ten. Hans kolonner hatva, under det han förde den 4 mot Tivoli, blifvlt angripna och slagna, och Gari baldi har nödgats flykta till Passo-Correse. Derifrår for han med extratåg till Livorno, för att begifva sig till Caprera. Regeringen hade dock, besluten upp: rätthålla lagens myndighet och undanrödja hvarje anledning till den allmänna ordningens störande, ak. vat nödigt att qvarhåila Garibaldi och låta bevaks honom i Varignano. Under de senaste händelserna hafva många a! den hel. stolens städer hållit folkomröstningar och röstat för sin anslutning till konungariket Italien. Konungens regering har ej allenast icke framkallat dessa opinionsyttringar, utan tillochmed öppet afrådt desammi. Hon har på grund deraf måst med beklagande tillbakavisa resultaterna af desamma, för att icke ännu mera inveckla ställningen och för att behålla desto större frihet och verksammare representera nationens Önskningar och intressen. Emellertid vidtager hon de nödvändigaste åtgärderna, för att icke de personer må oroas, som deltagit i dessa meningsyttringar (står fransmännens besättande af dessa platser dermed i samband?). Alldenstund upplösningen och afväpningen af de frivilliga gjort slut på hvarje behof af intervention, och eftersom konungens regering icke mera anser det lämpligt att längre qvarstanna på de platser, som hon besatt, så har hon i går beslutat att låta trupperna vända tillbaka inom konungarikets gränser. Militära och politiska skäl tiltrådde för öfrigt detta beslut, hvilket skall, under det att det gör regeringens ställning mera fri från alla förpligtelser, tillåta henne att göra sina åsigter med större vig: gällande uti de allvarliga förhållanden, i hvilka vi befinna ess. Sedan det påfliga området utrymts af de frivilliga och hvarje fara för ett angrepp försvunnit, borttager våra truppers ätorkallande hvarje sorevänning för den nya franska interventionen i Rom. Det franska kejsardömets utrikesminister har d. 25 Okt. förklarat, att Frankrike skall, så fort det påfliga området blifvit befriadt från friskarorna och säkerheten återställd, anse sin uppgift löst och draga sig tillbaka. Regeringen tror på dessa förklaringar, och så fort som de uppfyllts, skall hon kunna inträda på underhandlingarnes bana med afsigt att slotligen lösa den romerska frågan och försöka ernå en lösning, hvilken kan försona Italiens önskningar med den katolska religionens intressen och undanrödja en bestående orsak till oro för Italien, samvetena och Europas fred. Konungens regering har med tillbjelp af en fast och bestämd politik ansträngt sig på allt sätt, för att rädda staten ur den förfärliga kris, som den nyss genomgått; hon skall underställa sina handlingar parlamentets dom. Det ligger statsmannakraft och statsmannalugn i detta uttalande, hvars vigt derför blir så mycket större och betydelsefullare. Om träffningen vid Tivoli eller, såsom den kallas i de officiela franska berättelserna, striden vid Mentana (en by i närheten af Tivoli), meddela de i går ankomna utländska tidningarne en följd af närmare omständigheter, hvilka kasta nytt ljus öfver händelserna d. 2 och 3 d:s. Såsom den egentliga orsaken, hvarför Garibaldi förmåddes uppgilva sin fasta ställning vid Monte Rotondo och sprida sina trupper i östlig riktning, uppgifves, att han redan i flera dagar varit utan tillräckliga lifsmedel, vatten och bränsle för truppernas underhåll och derför nödgats skicka en del af dem ut på souragering. Den 3:dje på morgonen stod Garibaldi, efter hvad det vill Synas, med sin hufvudstyrka (hvilken uppgifves mycket olika från 7,000 till 12,000 man) vid Passo Correse, under det att en mindre af delning ännu höll Monto Rotondo besatt. Det säges, att han ännu kort före den afgörande träffningen hade en sammankomst med de deputerade Corte och Sines samt general Bixio, hvilka afsändts af Victor Emanuel, för att göra honom uppmärksam på hopplösheten af allt ytterligare motstånd och uppmana honom till att rycka ut ur påtvestaten, men att Garibaldi tillbakavisade dem med stor bestämdhet och derpå ryckte fram mot Teverone-dalen till, för att förena sig med Nicotera, som stod längre söderut. Det var under denna marcsh, som han angreps af de påfliga både i flanken och i ryggen. Hans friskaror voro fördelade på en lång marschlinie, och de främsta kompanierna under en öfverste Missori hade redan en längre tid varit i elden, innan Garibaldi kunde komma honom till hjelp. Enligt en annan berättelse, var det icke Missoris trupper, som måste taga emot första stöten, utom tvärtom Garibaldis arridregarde, hvilket angreps bakifrån och efter en kort strid blef alldeles afskuret från de öfriga frivilliga. Såvidt man kan döma, inträdde snart förvirring och upplösning i garibaldisternas leder, så att hvarje afdelning kämpade för sig allena. Häraf förklaras äfven, att Nicotera blef med sina trupper trängd tillbaka mot söder, under det att de andra frivilliga flyktade i nordlig riktning. Garibaldi har förts till sjöfästet Varignano på den lilla ön Palmaria (Garibaldis Elva?), hvilken ligger tätt vid Spezzia i Genuabugten. Han känner af gammalt till detta ställe. Efter träffaingen vid Aspromonte blef han äfvenledes förd dit. Från Paris berättas, att den franska armåens intendenter på grund af Roms nära förestående utrymmande () åter upphäft de kontrakter, som afslutats med olika leverantörer för armåens skull. Omkostnaderna för AE S ss all A. 14