Göteborgsposten – 12 november 1867, sida 2

— Jag har underhandlat med två köpmän; ingendera erbjöd mig kontant betalning till följe af det tvång i penningmarknaden som rådde på platsen; jag har tillochmed för att realisera i franska bankonoter måst underkasta mig en temligon hög diskontering; men slutligen har jag lyckats föra med mig hundrasextiotvåtusen femhundraåttio francs. — De blefvo ej förvånade eller oroade öfver vigten af denna affär. — Åh! i Italien går man liberalt tillväga i affärer; man oroar sig aldrig med att tänka på orsaken hvarföre den eller den affären uppgöres; man är för rädd att stöta på en medlem af camorran, hvilken som ni vet är tjufvarnes mäktiga, fruktansvärda och mycket respekterade frimurareförening. — Det är sannt. Ni har ordet, Ang-Giang. Anamiten gjorde som tonaregen. Han vek upp sin mantel af violett siden och tog i en rock utan ärmar, som tjenade honom både till väst och skjorta, en portfölj, ej mindre respektabel än hans kollegas, och hvars innehåll han utbredde vid de bankonoter som redan lågo på gueridonen. — Tack vare Buddha, började han, jag har ej varit alltför olycklig jag heller, och jag har ej behöft vända mig till mer än ett enda hus: John Smith C:o, det bäst beryktade hus i hela City. Den gamle John är en slipad räf; han bad mig om tjugofyra timmars anstånd för att öfrertänka affären, Jag kände mina engelsmän, mot