Göteborgsposten – 11 november 1867, sida 2

På samma gång kom äfven en annan lefrande varelse ut ur vestibulen och närmade sig vagnen, följande efter lakejen. Denna varelse visade sådana tecken af vänskap och förtrolighet att de för ett ögonblick tillochmed hindrade den anländande att stiga ur vagnen. Men längt ifrån att visa någon ovilja häröfser, klappade personen i vagnen vänligt det stora hufvud som strök sig emot honom och yttrade: — Bra, Mirza, bra, mitt snälla djur ... Emellertid visade hästarne vid åsynen och i närheten af det djur som man sålunda smekte en obeskriflig fruktan, gnäggade på en gång och skulle ha skenat om ej kuskens starka och erfarna hand hållit så fast i tyglarne. Det var dertöre att Mirza, föremålet för smekningarne, ej var hvarken någon King Charleseller Newfoundlandshund. Det var en vaktare som ej skällde utan röt. Dess stora hufvud hade i sitt utseende något som påminde om menniska; öfver dess axlar nedrullade en tjoc och grof mahn, dess ben voro starka, muskulösa och slutade med fötter, hvilkas klor voro hvassa såsom örnnäbb; krökningen af dess länder var harmonisk som på en racehäst, dess långa svans ömsom piskade sidorna eller rul lade sig omkring dess fina och elastiska knäveck. Mirza var ett lejon. Ilästarne kände honom och lefde i godt förstånd med honom, men deras instinkt var dem för öfvermäktig: hvarje gäng som de återkommo efter en utfärd kunde de ej motstå detta intryck af fruktan som var en gärd åt hans kunglighet. F