Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 2

Rättegångsoch Polissaker Frän Stockholm. Mordet å mill Laurell. Sistl. Onsdag fortsattes i Stockholms rådhusratt ransakningen med Margreta Larsson och guldarbotaren Johan Friberg. Till förhör voro trenne, e) förut afhörda vittnen, inkallade, nemligen enkan Edla Carolina Jonsson, badaremästaren F. O. Hammarlund och poliskonstapeln A. F. Jonsson. Enkan Jonsson hördes först och berättade under det förhör, som ensamt med henne varade i närmare tre timmar, ungefär följande: Den 28 Maj detta år förhyrde vittnet af Friberg ett kök för 3 rdr i månaden. Som köket skulle repareras, inflyttade hon d. 1 Sept. i Fribergs och Larssons gemensamma bostad. Hon hade ofta hört att L. och F. grälade med hvarandra, dervid den sednare flere gånger på ett särdeles brutalt sätt visat sitt våldsamma lynne, Bland annat hade han örfilat och hotat Larsson med dolken (skafvaren). På Tisdagen hade hon hört Larsson säga sig skola gå och helsa på m:ll Laurell. Den dagen hade ej något annat af vigt förefallit, än att hon då först lagt märke till, att den omnämnde skafvaren, som hon envisades kalla dolk, hade blifvit mycket spetsigare i udden än den var förut. Onsdags morgon afreste Friberg till Drottningholm och erböll han af Larsson 1 rdr för att köpa bondbönor. Under Fribergs bortovaro hade Larsson skickat efter Lindström, hvilken dock ej infunnit sig. Klockan straxt efter 8 på aftonen hemkom Friberg, och hade då en mansperson vid namn Lindeberg varit på besök. Sedan de supit och ätit hade alla 4 satt sig ned att spela kort, pratande och skrattande; Margreta Larsson ensam hade sett tankspridd och orolig ut. Sedan Lindeberg aflägsnat sig hade Larsson börjat bädda, under hvilken sysselsättning hon hviskat några ord till Friberg, hvilken nu blifvit alldales ursinnig, knuffat Larsson ifrån sig i en i närheten stående säng; ryckt af sig sin påhafda nattkappa och tändt eld på den. Derefter hade han fått tag uti en soffram för att slå sin äldste son, hvilken dock lyckats komma undan; slutligen hade Friberg legat och svurit halfva natten. Under allt detta hade Margreta Larsson endast yttrat: om nu inte fru Jonsson varit här, så hade du väl mördat mig; men vänta, du blir väl mogen en gång, din svarta d—l. Vittnet tillade vidare, att Friberg på aftonen yttrat: -jag kom inte att stanna de två dagarne; jag var så orolig, att jag måste hem. Thorsdags morgon gick Larsson ut och återkom vid middagstiden, ännu mer Lunderlig, häftig och fjeskande, Vid Larssong hemkomst hade vittnet sett henne hafva på sig en hvit kjol, hvilken hon aldrig förut sett henne bära; på sängen hade hon varsnat ett bylte kläder, hvilka Larsson dock snart skyndat sig att bära ut i vedboden, hvarefter hon företagit sig att tvätta åtskilliga klädesplagg och ett par kängor. Vid fyratiden begaf sig Larsson ut, under yttrande att hon skulle Åtaga upp ved åt en mamsellX, Återkommen kl. 8 berättade hon sig af fmamselln ha erhållit 18 skilling för vedinläggningen samt dessutom löfte att få ved. Friberg och Larsson bortgingo derefter genast för att hemta veden, men återkommo efter en god stunds förlopp, utan någon sådan. (Det var då de hemtade silfret). Straxt efter deras hemkomst inträdde en hustru Berglund och skrek med andan i halsen: har ui hört, att m:Il Laurell blifvit mördad? Härvid hade Larsson med förskräckt uppsyn slagit ihop händerna och yttrat: Kors i IIerrans namn, hvad skulle jag der att göral Något derefter hade hon frågat vittnet: tror fru Jonsson att det blir visitation utaf? En stund senare hade polis infunnit sig och tillsagt Larsson att medfölja till m:II Laurells bostad, hvilket hon med synbar motvilja gjort. Straxt derefter hemkom Friberg, hvilken varit utgången på en stund. Kl. balf 12 på natten återkom Larsson. På vittnets fråga till henne om mördaren blifvit upptäckt, hade Larsson med hemlighetsfull min svarat: -Vi ska vara mycket tysta, men di tror mjölkkarlen omet. Fredags morgon hade en bustru Bergström inkommit och berättat, att en dillströmmare hittat ett knyte kläder ute på gården. Dervid hade Larsson slagit med händerna under yttrande: det rör mig inte, det känner jag inte till! En stund senare gick hon till polisen och återkom ej mer. Det var då hon blef häktad. Angående Friberg berättade vittnet att denne yttrat till henno: gör hvad frun kan för att lindra henne. På vittnets svar: jag vill tala sanning, hade Friberg blifvit ond ach beklagat sig öfver vittnet, bland annat i följande ordalag: Jag är en olycklig menniska för er skull; om ni ej kommit i huset, så hade allt varit braZ. En annan gång hade han sagt: är hon skyldig, så vill jag dela hennes öde. Dagen innan han blef häktad, hade han varit så förtviflad att han afsvimmat. Konstapeln Jonsson och badaremästaren Hammarlund hördes derefter och berättade den förre, att han, som blifvit beordrad att begifva sig upp i mill Laurells bostad, emedan ett mord der blifvit begånget, under vägen träffat och medtagit hr Hammarlund. Framkomne, bade begge hjelpts åt att framlyfta liket ur garderoben och då varseblifvit de många och förfärliga såren. Något af egentlig vigt hade intetdera af de tvenne vittnena att berätta. Domaren (till Friberg). Vill du bekänna i dag, eller vidhåller du hvad du förut sagt? Friberg (lugnt framstigande ett par steg). Jag har sagdt sannt. Domaren. Hvad gör du i häktet? Friberg. Jag läser psalmboken. Domaren. Hm! tänk på saken litet nogare till nästa gång, vi skola då höra hvad du har att svara på enkan Jonssons uppgifter om dig. Målet uppsköts till nästk. Onsdag. Till nämnde dag skulle enkan Zachrisson, hvilken denna dag uteblef, kallas att vid vite infinna sig, och skulle dessutom skomakaregesällen Lindström, som håller sig undan, tagas reda på och införskaffas; flera nya vittnen skulle äfven kallas. ——— —— u.