Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 2

vi våga icke säga lyckligtvis, ty det hade varit bättre om en katastrof inträffat, som befriat jorden från denne man. En åderlåtning och en omsorgsfull vård bragte honom snart på fötter. Redan dagen derpå skref han ett långt bref, som han i hemlighet skickado till posten, och så snart han två dagar derefter kunde gå ut blef hans första omsorg att beställa en postvagn, utan att gifva Christine ens någon förklaring deröfver, mycket mindre Theobald. Han befallde Amelie att stiga upp deri och lät köra sig åt Fontainebleauvägen. Under hela vägen var han fullkomligt stum. Man rastade åtskilliga gånger och hvarje gång gaf han sina order åt postiljonen utan att Amelie hörde något deraf. Hon var för öfrigt orörlig, betraktande allt som tilldrog sig med samma likgiltighet. Ändtligen hunnen till en trakt som hon icke kände, der husen voro sällsynta och spridda, följde vagnen längs efter en hög mur och stannade framför en port af dystert utseende med ett svart kors ofvanpå. Då först bröt mäster Portin tystnaden. — Det är här, sade han; vi äro framme; utan att bekymra sig om hvilket det mål var som de uppnådde, sade hon: — Det är bra, hvad skall jag göra? — Jag, svarade fhan med ett besynnerligt uttryck, skall handla bättre mot er än ni gjort mot mig ... Ni önskade inträda i ett kloster ... Detta är ett sådant; man väntar er der och er afgift är betald.