Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 2

Från Utlandet. Dante hade rätt: den var en fiende till påfvedömet, som först fick den ideen att sätta en konungakrona på en prests hufvud och gifva honom ett folk att styra. Det var en bisarr tanke att gifva ett prestvälde möjligheten att experimentera med sina mystiska satser på lefrande befolkningar och att utan kontroll eller ansvar utföra ett slags moraliskt vivisektion på menskliga varelser. Händelserna ha ock visat ett ironiskt anlete mot denna stiftelse. Aposteln, som skulle försaka de jordiska tingen, den kristne öfverstepresten, som det ålåg att plundra sig sjelf för sina behöfvande bröder, medlaren mellan Gud och menniskan, hvilken borde bland nationerna spela en försonande roll, har genom denna olycksbringande gåfva blifvit en praktälskande furste, öfverhopad med skulder, en armechef, alltid färdig att leverera batalj. Den mun, som skulle välsigna, öppnas för utslungande af hotelser och förbannelser. S:t Petri efterföljare ser sig nödsakad att, i trots af Mästarens ovilkorliga förbud, ifrigt söka afhugga Malchus öra. Kan man väl tänka sig något mera slående exempel på denna historiska anomali, än det som den nu regerande påfven erbjuder? Ifrån sin bestigning af den af en tron och ett altare hoptimrade stolen, har den milde Pius IX, som satt sig der för att bedja och välsigna, icke upphört att förbanna och bannlysa. Tiaren har förtorkat de goda planerna i hans hjerna; den tredubbla kronan har tillintetgjort hans naiva förhoppningar och drömmar om reformen. Om det romerska folket hade rättighet att efter de andra folkens exempel fordra frioch rättigheter samt rätt att genom folkvald representation deltaga i furstens råd, skulle fursten återigen i sin egenskap af presternas chef icke kunna gå in på, att en fri diskussion uppstod, hvilken kunde rubba tron på de ofelbara ingifvelser, som han emottager omedelbart från den heliga anda. Suveränen skulle i sin egenskap af kyrkans chef icke kunna samtycka till att dela statens funktioner och hedersplatser mellan prestlurstarne och sina lekmannaundersåter, emedan han vore tvungen att förklara sina kardinaler, prelater och öfriga presterliga handtlangare stå öfver lekmännen. Under en öfversteprests spira måste samvetsfriheten alltid vara ett brott ; han skulle vara skyldig att afundsjukt öfvervaka den menskliga tankens alster och vetenskapens forskningar. Också se vi Pius IX i sin encyclica uppresa sig emot framåtskridandet, uppmärksamt följa uppfinningarne af nya krigsverktyg och bråka sin hjerna med uttänkandet af nya former, hvilka äro ändamålsenligast, då det gäller att träffa och förfära sina motståndare. För att kunna försvara sin sista trasa af verldsligt konungadöme, måste Pius IX taga sin tillflykt till zouaver och Chassepot-gevär. Hans presterliga sändning är så intrasslad i hans furstliga värdighet, att han uppgiort den sällsamma planen att skapa en dogm af denna öfverstepresterliga och konungsliga hopgyttring. Det torde således vara på tiden att den krona fråntages påfven, hvilken beröfvar honom egenskapen att vara kristen. I alla hän