Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 2

och vid vår återkomst skall ni välja mellan att resa med honom eller stanna hos oss. Amelie följde fast och beslutsamt sina begge ledsagerskor. Man visade henne kapellet, der man ber stående eller knäfallande, aldrig sittande. Matsalen, dit aldrig kött inkommer, der man aldrig dricker annat än vatten och der man fastar halfva året. Cellen med sin bönpall prydd med en dödskalle och möblerad med en trädsäng och en tagelmadrass. Sedan hon sett dessa saker och erhållit dessa förklaringar som rättfärdigade abedissans ord om Carmeliterordens stränghet, yttrade denna: — Sådant är det lif, som erbjudes er, att stiga upp om natten för att bedja, att utan uppehåll vaka och fasta. — Nå väl, min mor, svarade hon, jag skall bedja, fasta och vaka. — Om detta är ert beslut, stanna då ibland oss, och om ni efter tvenne års pröfningar är stärkt i tro, lydnad och späkning, skall ni erhålla den lyckan att få tillåtelse att aflägga edra löften ... Kom nu att säga farväl åt er far. — Tack, min mor, från detta ögonblick har jag slitit alla jordiska band och tillhör endast Gud ... foke min far ens skall återse mig. — Amen! svarade abedissan. Framhärda i ert beslut. Ni är kallad. Och hon gick ensam att underrätta juveleraren, att han icke längre skulle vänta på sin dotter. (Forts,)