Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 1

stafvelse, mållös af bestörtning, fasa och raseri, denna egare ... du ... kände honom då? — Jag kände honom. — Ha! förbannelse! utropade han resande sig ånyo med händerna knutna för att krossa henne. Hon nöjde sig med att böja hufvudet, färdig att emottaga hans slag utan att svara, utan att göra motstånd. — Du kände honom! ... och du har förrådt mig för honom. — Jag har icke förrådt er, min far. Jag har utfört ett uppdrag som mun gifvit mig, det är allt. Han örverlomnade sig åt utbrotten af den vansinnigaste vrede, han slog sig för pannan, ryckte af sig håret, gick fram och tillbaka i rummet, törnade emot möbler och väggar, utstötte afbrutna ord och halfva meningar. Slutligen fattade han henne vid armen, skakade henne så häftigt, att hon föll på knä och sade till henne: — Se så, cländiga, svara! Du har sett honom, du kände honom, denne man, för hvilken du har förrådt, nedrigt förrådt mig! — Min far ... började hon. — Kalla mig icke din far, skrek han i öfvermåttet af sin förbittring. Jag är icke din far! Nej, nej, du var aldrig min dotter ... Min dotter är död, du är blott en främling. — Huru! sade hon plötsligt uppresande sig, ni är icke min far. I blindheten af sitt raseri märkte han icke det blixtrande uttryck hvarmed hon ledsagade denna fråga.