Göteborgsposten – 8 november 1867, sida 1

— Nej, jag var det aldrig, aldrig! ... Jag har blott en dotter och hon skulle icke hafva begått detta ...Du, du är blott cn tiggerska, upptagen hos mig af barmhertighet för att bedraga min döende hustru, som hade förlorat sin rätta dotter, Christines verkliga syster. Hon hörde icke mera på dessa onyttiga förklaringar. Ett enda ord hade nått henne och exalterat henne. — Jag är icko hans dotter! ... Ah! var välsignad, min Gud! utropade hon med strålande blick glömmand e sin behandling, sin smärta och den fara hvari hon befann sig. Var villsignad! var välsignad! förbarmande himmel! — Du triumferar, tror jag! sade han, då han märkte den förändring som föregått hos henne. Förhasta dig icke. Vi hafva ännu icke uppgjort vår räkning med hvarandra. — Hvad gör det mig, den tyngd, som nedtryckte mig sedan så ling tid, är borta. Jag fruktar er icke mera. Hvilket medel ni än skall kunna uppfinna för att plåga mig, blir mindre grymt än hvad jag har lidit! — Vansinniga! otacksamma! ... Ah! det är till Leonard, som du har öfverlemnat det gods, som man anförtrott dig ... Nå väl! ... Denne Leonard ... Han afbröt sitt meddelande; en dyster åtbörd uttryckte att det var olycksbådande och förfärande. Men åtcrupplifvad af glädjen att icke mera vara något för denne man utropade hon: — Fortsätt då. Ser ni icke att jag är stark nu, att jag skall kunna höra allt! ... Välan, min förskräckelse