Göteborgsposten – 7 november 1867, sida 2

— Demon, fortsatte tigern, du skall dö och det är jag som dödar dig. I Raymonds ögon lyste en sista blixt af förakt och trots. — Låt gå nu, sade den cländige till sina handtlangare, jag har sagt det jag önskade. Det fordrades blott en lindrig knuff, hvilken de begge mördarne gåfvo. Ett doft plumsande blandade sig för ett ögonblick med flodens brus och iestyckenas knakande. Vattnet forsade som en skummande bränning mellan de största af dem och flodens röst fortsatte ensam sin dystra melodi. De trenne brottslige kompanjonerna lutade sig med giriga blickar öfver bröstvärnet, men för deras ögon visade sig ingenting annat än den svallande ytan der isstycke följde på isstycke. Derefter skiljdes de fem männen utan att vexla hvarken ett tecken eller ett ord. En ny länk gjorde den kedja fastare, som redan band dem vid hvarandra. Dagen derpå inträdde mäster Portin vid dagbräckningen i Amelies rum, der han fann henne uppstigen och försänkt i bön. — Mitt barn, sade han till henne, jag har något mycket allvarsamt att fråga dig. — Tala, min far, sade hon. — Du har hemligheter för mig; det är illa. — Hvilka hemligheter menar ni, min far? Hon var mycket blek, synbart upprörd, men hennes hennes blick, hennes drag utvisade ingen svaghet. Portin insåg att han skulle hafva att utkämpa en ton