Göteborgsposten – 6 november 1867, sida 2

— Och han har valt Portin? utropade Saint-Valie, utbristande i skratt. — Nej, så dum är han icke! sale Cambrai. — Mina herrar, mina herrar! mumlade juveleraren, sårad i sin värdighet af dessa personligheter. — Godt! Se der en, som tar på sig sin förnäma min, hånlog baronen. Se så oss emellan, kan man då icke skämta med er. — Baron, ni är icke på er vakt; ni skall se att det kommer att spela er ett fult spratt. — Nå väl, återtog Cambrai för att tvärt afklippa denna skärmytsling med knappnålsstygn, volymen lär ha passerat genom en liten arbeterskas vid namn Annette Aubry händer ... Annette Aubry! ... Den lilla maran ... sade SaintValiez med förtrytelse Pantlånaren fortsatte utan att låta afbryta sig: — Till fru baronessan Saint-Valicz. — Ah! det är för starkt! utropade baronen ... Boken skulle hafva varit i mitt graunskap och jag har ingenting vetat derom! — Det är i alla fall så, sade Cambrai, och vi kunna icke vara förtretade på er för det, emedan den sedan jag vet icke rätt huru många veckor celler dagar lärer ef fru de Saint-Valiez hafva blifvit lemnad till mademoiselle Amelie Portin. — Amelie! ... utropade juveleraren, det är henne ... — Det är henne, som Tournaire ansett säkrast och mest tystlåten ...