Men som en man som går att meddela en vigtig upptäckt började han med att skjuta reglarne för dörren och drog sina vänner bort till ändan af rummet. — Boken? frågade de honom fortfarande. — Boken, sade han, den är här ... — Här! ... utropade baronen. — Hos mig! ... sade juveleraren. — Hos er, i ert hus, bejakade Cambrai högtidligt. Baronen och Portin vexlade en blick, hvari målade sig tvifve! huruvida deras kompanjon var vid sina fulla sinnen. — Jug pratar icke i vädret, sade denne. Det kräket Tournaire då han erfor att man skall döma honom i morgon, och utt jag kan skaffa bevis på hans oskuld har slutat med att nappa på kroken och bekänna. — Har ni, afbröt baronen, verkligen dessa bevis. — Ja visst tusan! sade pantlånaren. — Och ni ämnar befria det dumhufvudet? — Ah, sc så, käre vän, hvem tar ni mig för? Dessa vackra bevis skulle befria Tournaire, det är obestridligt, men i utbyte skulle de anklaga någon, som är mig alltför dyrbar, det är lika klart. Trion utbytte ett leendo af belåtenhet och beundran öfver detta cyniska skämt. — För tusan! sade Saint-Valiez, den Cambrai har präktiga infall! Det är sannt, rättvisan måste alltid haka sig fast vid någon. Lemnom detta, sade Portin, som oaktadt sin själsnärvaro och sin karaktersstyrka stod inom sig sjelf på glö