Från Utlandet. Franska regeringen kastar sig alltmer och mer i armarne på den ultramontant kacolska eliquen. Det ser betänkligt ut. Kriget mellan Italien och Frankrike hotar. Franske utrikesministern har förklarat, att hans regering betraktar de kongl. italienska truppernas inmaroch som en kränkning, hvilken Frankrike ej skall dröja att hämnas. Såväl Frankrike som Italien rusta af alla kratter. Från Toulon asgår det ena fartyget efter det andra med trupper till Civita Vecchia. Jernvägen mellan denna senare plats och italienska gränsen har å andra sidan afskurits af italienarne, sannolikt för att betrygga Florens mot ett plötsligt anfall. Italienska regeringen har derjemte inkallat en ny åldersklass till armen, hvilken om några dagar skall vara uppbringad till 200,000 man. Kejsar Napoleon har således icke gått in på Victor Emanuels politik att låta en kongress afgöra påfvedömets öde, medan Frankrike och Italien gemensamt hålla det påfliga området besatt. Det behöfs blott att ett par franska och italienska patruller mötas, för att kriget skall vara inne. Vi hoppas dock i det längsta, att sundt förnuft skall göra sig gällande. Italiens konung kan svårligen gå tillbaka; men kejsar Napoleon kan genom en kabinettsförändring gifva en annan särg åt sin politik. Skall han göra det? Häraf beror i närvarande stund den vigtiga frågan om europeisk krig eller fred. I en korrespondens från Paris läsa vi följande historik öfver de senaste dagarnes tilldragelser: Kabinettet Menabrea i Florens hade vid affärernas öfvertagande framlagt för Victor Emanuel tvenne vilkor. Det första bestod i ossentliggörandet af den bekanta proklamationen, hvilken desavouerar Garibaldis företag; det andra vilkoret var att konungen skulle lofva, att ännu en gång försöka hos Napoleon utverka tillåtelse till de italienska truppernas gemensamma samverkan med de franska mot garibaldisterna, d. v. 8. till gränsens öfverskridande.i Napoleon afslog från S:t Cloud helt enkelt denna begäran. En annan telegrafisk begäran från konungen följde dagen derpå med en längre motivering. Victor Emanuel förklarade, att man redan gått till det yttersta, då man drikvit honom till att så öppet uttala sig emot den garibaldiska rörelsen, som han gjort i proklamationen; att Cialdini ej kunnat på detta program bilda ett kabinett, och slutligen att ministören Menabreas förmåga att existera berodde deraf, att man beredde den öfverretade nationalkänslan åtminstone en upprättelse. Äfven härpå följde ett afslående svar. Emellertid fortfor man i Florens att söka hålla befolkningen i tygeln genom den förklaringen, att den nya ministeren medbragte till nationen rätten tillgemensam aktion, hvilken skulle ha till följd, att den italienska arm6en inryckte på det romerska området samtidigt med det fransmännen landsstego i Civita Vecchia. Konungen uttalade ännu d. 27 Okt. om natten inför en tolkdemonstration oförbebållsamt sin åsigt i denna riktning. Alla Florenstidningarne och isynnerhet de olficiösa innehöllo antydningar i samma anda. Dessa omständigheter och underrättelsen att Lamarmora skulle anlända till Paris, för att söka utveckla den alltigenom: politiska karakteren i den önskade gemensamma interventionen och de fördelar, som måste deraf härflyta för det nuvarande italionska kabinettets stadgande, allt detta föranledde kejsar Napoleon att underställa denna angelägenhet, som han hittills personligen skött, ministerrådet. Prins Napoleon och Lavalette understödde derpå den italienska begäran, hvilken de från början representerat, i det de isynnerhet hänvisade derpå, huru den italienska armåens inryckande i provinserna Viterbo och Frosinone — icke i Rom — på samma gång skulle bidraga till att göra ett snabbare slut på den franska ockupationen. Frankrike skulle derefter utrymma det romerska området samtidigt med italienarne och sålunda bli skyddade tör det odrägliga i en ockupering utan ända. — Utrikesministern markis de Moustier var afgjordt deremot. Enligt hans åsigt, till hvilken äfven kejsarinnan anslöt sig, skulle italienarnes inryckande i Kyrkostaten göra det förderfligaste intryck på hela den katolska kristenheten, hvilken skulle i hela denna nya phase ej se någonting annat, än en för längesedan uppgjord komedi, genom hvilken Frankrike skulle falla i fullkomlig misskredit. — Rouher, som är mera försigtig, öfvervägde för och emot, i det han isynnerhet hänvisade på de många tillfälligheter, för hvilka en gemensam aktion är utsatt. Den italienska armeen kunde neml. mycket väl göra gemen