Göteborgsposten – 5 november 1867, sida 1

Men han erhöll intet svar; dörrarne voro fortfarande stängda, gardinerna orörliga. Hade han då drömt och tagit sin egen andedrägt för ett fremmande buller? Nej, ty detta buller, detta prassel, detta lätta andedrag förnyade sig. Hans blick, hittills obestämdt kringirrande, fäste sig med en verklig magnetisk dragningskraft, oöfvervinneligt, oemotståndligt mot fonden af kammaren, der på en upphöjning af tvenne trappsteg stod en furstlig säng, hvars skulpterade kolonner uppburo liksom en thronhimmel, hvarifrån nedhängde tunga draperier. Ofvanför denna praktfulla hvilobädd mellan gardinernas tunga veck aftecknades en ung flickas ansigte, lika hvitt som hennes hvita nattdrägt. Denna gång öfvergåfvo honom den själsnärvaro, hvaröfver han var så stolt, djerfheten, fräckheten som aldrig lemnat honom. Betagen af en oöfvervinnelig bestörtning, tänkte han icke på att öfvorlägga och utstod i sin tur hvad hans simpla medbrottsling hade erfarit inför en dylik uppenbarelse i det famösa huset vid Clos-des-Coudriers. Och likasom Goulard drog han sig ofrivilligt baklänges mot dörren utan att tänka hvarken på att stanna eller kämpa. Med armen utsträckt mot honom yttrade denna uppenbarelse från grafven blott ett ord: — Tjuf! Under intrycket af denna fasa gick han ut, flydde han under ett qväfdt rytande: