Göteborgsposten – 5 november 1867, sida 1

stycken, kastade jdem midt i vedhögen, afvaktade verkan deraf och sedan ett qväfvande rökmoln slagit emot honom skyndade han att uppnå sin egen våning, klädde af sig och gick till sängs. Tjugu minuter derefter kom hans kammartjenaro helt förfärad instörtande till honom. — Hvad står på? frågade han i högdragen ton, jag har ju förbjudit ... — Herr baron, svarade Valentin, elden är lös ... elden är lös! — Huru! hvad menar ni? — Herre markis de Ruzolles hotell brinner. Låtsande dorvid en stor förfäran hoppade han ur sängen och sprang till fönstret. På så kort afstånd slog skenet emot honom och upplyste dystert det inre af hans kammare. Tack vare hans infernaliska beräkning hade elden i ett ögonblick med hastighet gripit omkring sig, i synnerhet åt den sidan der vedupplaget var och det rum der Marcelle hade visat sig var beläget i första våningen; hotellet bestod för öfrigt endast af två eller snarare blott en och en half våning om man afräknar bottenvåningen, som slutade med en terrass. Emellertid anlände folk och hjelp och det uppstod ett starkt buller. Saint-Valiez steg ned i samma ögonblick som en afdelning s;rutmanskap, anförda af en officer inträngde på gården. Man rådgjorde ännu om hvar man borde angripa elden.