Göteborgsposten – 5 november 1867, sida 1

— Hon! ... det är hon! ... Och han befann sig åter på gården utan att veta, huru han hade tillryggalagt sin väg. Men då Januarinattens kalla vind strök öfver hans kind återkallade den honom till känslan af verkligheten. — Det var Gå sannt, utropade han, hvad han sade, denne afskyvärde bandit, denne Celestin! De döda gå ur sin graf för att förhindra mina planer ... eller snarare ... döden nekar att blifva min medbrottsling ... Ah! ah! fortsatte han, öfverlemnande sig åt ett krampaktigt skratt, jag skall väl tvinga honom dertill. Ah! fördömda varelse, förbannade slägte, ni förföljer mig ända hem till mig ... Vid afgrunden, det är för mycket, ni skall icke trotsa mig längre! ... Huggorm! jag skall behandla dig som man behandlar huggormar! ... Oskadliggöra din hämnd på samma gång som ditt gift! ... Ah! tillfället är godt; jag sökte det icke denna gång; det kommer af sig sjelf, nå väl, ve er, jag begagnar mig af det ... Han drog sig några steg tillbaka, riktade en vild blick på paviljongens framsida sträckte sin knutna hand mot fönstrens gardiner, närmade sig, tillslöt i dubbelt lås porten genom hvilken han kommit. Han smög sig derefter till ändan af byggnaden, just åt det hållet der rummet, i hvilket han sett uppenbarelsen, var beläget, lade sig på knä vid foten af muren framför en källarglugg, tillsluten med en glasruta. Denna ruta krossade han. Det var en vedkällare fylld med bränsle beräknadt för årstiden men som markisens frånvaro hade lemnadt orördt. Han tog en ask med vaxstickor, repade eld på några