Göteborgsposten – 4 november 1867, sida 1

— — — — — ——— T—ä—aW—ssfxhc dela det i grannskapet der det ännu sanns många butikegare, som hade kännt fru Dubais. Det var det enda resultatet af så många esterspaningar, men det var alltid något att känna namnet. Grefve de Larsigny hade, som man ser, icke dröjt att inträda i sin beskyddarebefattning för våra unga personer. Redan dagen efter det nattliga angreppet på det lilla huset vid Clos-des-Coudriers, hade Leonard och han kommit öfverens att bortföra den lilla kolonien, oaktadt den omvårdnad som Marcelles och Adeles tillstånd ännu kräfde. I sin förlägenhet att genast åt Leonards mor och syster finna en annan säker och okänd tillflyktsort hade grefven rådgjort med fru de Saint-Valiez och i öfverensstiimmelse med henne hede han antagit ett hem som syntes fredadt för deras outtröttliga fiender. Dessas uppmärksamhet var just då upptagen af andra efterspaningar. Saint-Valiez hade förbundit sig att lemna sina kompanjoner föremålet för deras gemensamma lystnad. Drifven till det ytterata ryggade han icke tillbaka för en brottslig utväg. Den natten, som följde på den omnämnda sammankomsten, kom han hem till sig klockan elfva, en nästan tidig timma för en svirare som är van att göra natten till dog. Han föregaf sig hafva hufvudvärk, stängde sig inne och förbjöd Valentin att komma, förr än han ringde. Så snart han blef ensam och ostörd i sin våning, letade han på flera ställen och plockade ihop ett antal nyck