Göteborgsposten – 1 november 1867, sida 2

de penningar han hade erhållit icke hade uträttat annat än att uppreta en så fruktansvärd fiende som Leonard Dorbuns. I denna anledning kanske mera än den första instämde Portin. Saint-Valiez lät dem med spotsk min gå på; tack vare sina operationer med spillrorna af Jean de Ruzolles förmögenhet, hade han icke behof af deras frikostighet för ögonblicket. Men så snart de hade slutat sade han: — Ni roar mig. Det ser verkligen ut som jag skulle lägga armarne i kors medan ni tar hela bördan, och att jag litar uteslutande på edra omsorger för att föra till ett lyckligt slut ett företag, som skall befria mig för alltid från friheten att klappa på edra kassakistor. — Hvad har ni att meddela oss ändtligen och huru långt är affären hunnen i hvad på er ankommer. — För det första, jag har upprepat det så många gånger alt jag är trött deraf, är den saken för hvarje dag klarare för mig, att vi icke komma till målet med galdarbetaren och att vi icke hafva någon säkerhet i det hänscendet förr än vi sjelfva åtuga oss hans affär. — Att hafva betalt så mycket för att komma derhän, puttrade Cambrai, vackert fälttåg. — Hvad vill ni, min goda vän, sade Saint-Valiez, den österländska visheten säger: Om du vill att en affär skall misslyckas så skicka, vill du att den skall lyckas så gå sjelf. Vi hafva skickat: affären har misslyckats; då vi gå sjelfva skall den gå igenom. När allt kommer omkring är det icke något herkulesarbete att komma till