Göteborgsposten – 1 november 1867, sida 2

Från Utlandet. Huru än de närvarande händelserna i Italien må utveckla sig, skola de dock medföra en fördel: den att menskligheten måste få visshet om, huru farlig påfvens verldsliga makt är för hela samfundets välfärd och hvilka olyckor den kan medföra, likasom de visa oss den vämjeliga taflan af en gammal svag gubbes krampaktiga fasthållande vid den jordiska makten, fastän hans hela håg skulle vara riktad från denna och uppåt. Huru det än kommer att gå, skall dock Kyrkans verldsliga makt hädanefter vara en omöjlighet ... ätven i andra länder, än de katolska, skall man draga nytta af tidens stränga lexa. Den kristne kan ej ha mer än ett ideal: Jesus; och det yppersta budet för hans lif består deri, att han i möjligaste måtto efterföljer Jesu lesnad på jorden, sådan evangelisterna skildrat densamma. Denna efterföljelse af Mästaren borde derföre också företrädesvis vara dens pligt, som ger sig ut för att vara Jesu Christi vikarie på jorden. Men kan man väl tänka sig någonting mera motsägande, än det beteende påfvekonungen iakttager och det som den kristna religionens grundläggare följde? Jesus sade: Mitt rike är icke af denna verlden, och påtven vill till hvad pris som helst regera;. Jesus tillbakavisade med harm den man, som föreslog honom att han skulle döma mellan honom och hans slägtingar rörande deras verldsliga intressen, och påfven har den förmätenheten att vilja styra folken; Jesus gjorde sig en ära af fattigdomen, och pälven grubblar natt och dag ölver att kunna fylla sina kassakistor, för att kunna bestrida alla utgifterna för ett verldsligt hof och med furstlig lyx omgifva de kring honom hierarkiskt grupperade prelaterna, monsignori, presterna och abbeerna. Jesus hyste afsky för alla våldshandlingar; han predikade fred och enighet; han fördömde kriget; han förebrådde Petrus, derför att denne dragit svärdet till hans försvar och för att rädda hans af judarne hotade lif, 2 .-—...—-2. ro.