— Ack, min kära hustru, jag har, jag vet icke huru sallit i ett försåt, i en nedrig snara. — Nå väl! efter man nu erbjuder dig ett medel att dra dig derur, genom att lemna ifrån dig denna fördömda bok, som redan har vållat oss så många olyckor ..-. — Ja, jag vet det, denna bok är orsaken till vår olycka ... Ah! jag hoppades likväl att det var slut ... Nej kalken är full ... Man måsto tömma den ända till dräggen. — Skall du då aldrig bli förnuftig? ... Denna bok? — Denna bok är icke mera i min ego. Jag skulle vilja hafva den tillbaka nu då jag icke mera vet hvar jag skall finna personen som har den, men för öfrigt om jag också hade den, skulle jag icke lemna den ifrån mig för att sälja den. — Icke ens för att undvika galererna. — Icke ens derföre. — Nå väl! Herr Cambrai har låtit förstå det. Det är galererna som vänta dig. Simon drog Isabelle mellan sina knän, omfamnade henne, aftorkando en tår och lyftando ögonen mot himlen sade han: — Ske hans vilja deruppe. Dagen derefter kom man för att arrestera honom och fyrtiåtta timmar derefter blef han underrättad om att hans sak skulle afdömas vid de närmaste sittningarne.