Göteborgsposten – 31 oktober 1867, sida 2

— Nå vil, slutade hon, frågande honom med en häftig ångest, han har väl ej begått något ohederligt? Pantlånaren sköt ut läpparne med en betydelsefull min och nickade med hufvudet. — Huru? hav, Simon, den hederligaste menniska på jorden! ... 0, herr Cambrai, ni känner honom icke! ... Om ni visste huru grannlaga han är! ... — Håll, min fru, ni oroar mig ... jag säger er det, ni bekymrar mig djupt. — O min Gud! skulle det vara möjligt! ... Skulle han kunna hafva ... hvad? Jag vet icke, jag ... sade hon utan att våga uttala det förfärliga ord, som hon hade på läpparne. Nå väl, er kassa? ... — Min kassa ir orörd. — Ah! sade hon och andades lättare. — Det är värre än det, sade bödeln efter en vil beräknad paus. — Värre ändå? ... sade hon nära att förlora modvetandet. — Ja, sade han helt sakta. — Då förstår jag icke mera. — Det är smärtsamt för mig att behöfva tala med or om allt detta. Men ni har blifvit mig rekommenderad, likasom er man, af personer som jag högaktar ... Se der hvarföre jag har velat förbereda er i stället för att låta rättvisan genast strängt hafva sin gång. — Rättvisan!. .. Hvad har han då gjort, den olycklige? — På min ära, ni öfverraskar mig, jag som gick ut med så stränga beslut ... Nå väl, må vara, låt oss för