Göteborgsposten – 31 oktober 1867, sida 1

mycket heldre som ni, jag antager det, är fremmande för hvad som passerar. Se der, suckade den stackars varelsen, något enfaldig och lätt emottaglig för intryck, jag ser det väl, det föregår någonting med min man? ... O, min herre, tala, jag ber er derom, låt mig icke plågas. — Visserligen, visserligen. Men det ges saker, som icke äro lätta att säga. Ni intresserar mig, stackars fru, sade han i en beskyddande ton, jag skulle vilja bespara er grannlagenhet ... Sålunda pinad med knappnålsstygn knäppte hon ihop händerna med bönfallande åtbörd. — Frukta ingenting; säg mig allt. Jag föredrager detta. Jag tänkte just också gå att söka er. — Verkligen? — Ja, sedan en viss tid är Simon icke mera densamme; han är orolig, bekymrad. — Jag förstår, jag förstår ... sade ockraren med betydelsefull min och slående några små slag på sin käppknapp. — Ni vet, bhvad det är som fattas honom ... Jeg ber er derom, säg mig allt utan att låta mig längre plågas. Och utan att vänta på hans förklaring, började hön utbrista i klagan, suckar och utrop, hvarunder hennes mans namn upprepades ledsagadt ömsom af hjertliga benämningar, ömsom af bittra uttryck. Cambrai lät henne urladda sig, sporrande henne med sitt allvarsamma och deltagande utseende.