IIon frågade detta på ett sätt, att han kände en viss rörelse dervid; han betraktade Asperginos med en blick full af stränghet. — Jo visst, svarade han, och har ni rättmätiga skäl till klagan, som ni kan bestyrka med ojäfviga vittnen... — Ah! det behöfs vittnen för barnen? — Naturligtvis ... Har ni sådane? — Nej det har jag icke, sade hon långsamt skakande hufvudet, som hon höll sänkt mot bröstet. — Då, mademoiselle, måste ni följa er far ... Styrkan stanvar på lagens sida. — Det är bra ... Jag skall följa honom. Hon vände sig ytterligare en gång till baronessan, som öppnade sina armar mot henne, höll henne länge tryckt i sin famn och hviskade henne i örat: — Vi återse hvarandra. Men hon svarade så sakta, att Valentine knappast hör det: — Farväl! ... Utan att se sig omkring, utan att betrakta något, lemnade hon salongen, gick öfver gården och ut på gatan vid sidan af Asperginos, som, plötsligen återtagande sin sardoniska min och sina ömsom högtidliga ömsom triviala uttryck, icke längre fortfor i sin tystnad. — Ändtligen, min kära dotter, återfinner jag er då! För knäfveln! det var icke utan möda. Men du vet, jag har lofvat dig det, inga förebråelser. Var endast artig mot sultaninnan Valide, som för öfrigt är en förträfflig person, när hon har fått äta sitt lystmäte ... Ah!jag lof