Parisiska Nattsidor) af Alfred de Brähat och Octave Fere. Öfvers. Hon svarade ingenting, aftorkade en tår, som rann utför hennes kind och utan att gråta vidare, blek och med sänkt hufvud, inträdde hon i salongen. Saint-Valiez placerade sig bakom gardinerna till en fönstersmyg, så att hon icko straxt skulle märka honom. — Se här den som ni återfordrar, sade Valentine till embetsmannen. Måtte ni, min herre, icke behöfva ångra den handling ni begår i detta ögonblick. — Jag gör endast min pligt min fru. — So så, mitt barn, sade Asperginos gående till Annette, som höll sig orörlig på tio stegs afstånd, kom närmare, följ mig af din egen goda vilja; må allt vara glömdt ... Jag lofvar dig att aldrig mera tala med dig om denna sak, icke heller din styfmor. — Min styfmor! upprepade hon med en rysning. — Var förnuftig, mademoiselle, sade kommissarien i sin ordning, er far vill er verkligen väl .. och lagen ... — Lagen? ... finns det då icke också en sådan för att beskydda barnen? ... ) Forts. fr. N:o 252.