Den hederlige brottslingen. Herr bortin återvände till Paris, bemödande sig att göra sin återkomst så obemärkt som mojligt, hvilket egendomligt stack af mot bråskandet af hans afresa. Alla hans förhoppningar hade slagit felt. Hans palats hade grusats inför hans ögon. Som han emellertid hade ett godt hufvud, begrundade den skicklige mannen utan att förlora en minut, medlen att återhemta sig, förstora sin förmögenhet viss att en eller annan dag kunna få öfverlemna Christine som maka åt någon högt uppsatt man, så snart han kunde erlägga priset derför. Theobalds ställning, inkastad som han var i den aristokratiska verlden, der konsten blott är att lysa, der ruinen ständigt går sida vid sida om millionerna, denna ställning borde tjena honom, i det den satte den unge dandyn i förbindelse med kärnan af denna bullrande och obeständiga verld. Men Theobald, invigd i sin fars plan, gaf, ehuru utan att bestämdt tillbakavisa den, blott högst ogerna sitt sam: tycke dertill. Oaktadt allt hvad juveleraren gjort, oaktadt de bekantskaper han haft skickligheten att förskaffa sin son, var denne alltid blott ett införsnilladt lejon. Han depenserade mycket, men han depenserade illa och utan att göra sig någon heder med sina slöserier, emedan han —