Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 2

AhWrMAMMe—— pannan, jag erfar i detta ögonblick, då jag skall återse detta olyckliga barn, så otacksamt och så orättvist, en rörelse ... — Som jag förstår, sade Saint-Valiez och som är högst naturlig ... man är far framför allt. Välan mina herrar, låt oss stiga ned så småningom för att lemna baronessan tid att bereda sig till detta, ni torde medgifva det, oangenäma slag, som kanhända skall korsa hennes planer. Antagande ett oroligt utseende förde han dem till salongen, der baronessan, förberedd af Valentin och af kammartjenarens få ord gissande till, hvarom det handlade, redan befann sig. — Huru, mina herrar, sade hon, ni komma för att affordra mig ... för att rycka härifrån ... — Det är lagen, min fru, sade kommissarien; huru svår min pligt än må vara, utöfvar jag den alltid. — Se så, min kära Valentine, sade baronen, hvars skenheliga mildhet nästan kom henne att bryta ut i trots af sin värdighet, se så, var förnuftig. Ni har velat göra en god handling och utan att ana det utsätter ni oss, er och mig, för en af de svåraste och mest kritiska affärer. Dessa herrar känna edra goda afsigter, men som hr kommissarien säger, det är lagen ... — Och det är ni som åberopar den? ... sade hon med en blick och ett uttryck, som skarpt och genomträngande träffade honom; det är ni, som kommer att i denna lags namn återfordra ett barn ... Asperginos var på vakt, Han kastade sig emellan