Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 2

— skola herrarne föras till fru baronessans våning också, frågade kammartjenaren. Vid denna fråga visade ledsagaren cn lislig rörelse och liksom betagen af en plötslig ingifvelse utropade han: — Mina herrar, jag tror mig vara på rätta spåret . och om min förutsättning är riktig, skall ni erkänna, jag smickrar mig med att tro det, att under denna affär döljer sig ett vackert drag. Baronessan är en engeli välgörenhet. — Det är sannt, sade kommissarien, alla olyckliga känna hennes namn. — Nå vil! gissar ni? Hon har haft tillfälle att höra talas om en ung olycklig flicka, hvilket den som ni söker torde hafva föregifvit sig vara; man har fört hit henne, hon har träffat henne, och utan tvifvel, rörd öfver hennes verkliga eller låtsade olyckor, har hon tagit henne under sitt beskydd. Hon är van vid dylikt och deraf härleder sig troligen denna unga persons införande i hotellet. — Jag tillbakavisar icke detta antagande, sade Asperginos; det går fullkomligt in i mina önskningar. Men ni förstår, herr baron, att jag derföre icke mindre fasthåller vid mina anspråk. — Om min dotter är här, om jag förmodadt riktigt, så var lugn, hon skall blifva er återgifven. Vändandorsig till kammartjenaren, som stannat på tröskeln, sade han: — Valentin, förbered fru baronessan att jag begifver mig till henne med dessa herrar. — Det är sällsamt, sade Asperginos torkande sig i