vy oss tysta ned allt detta och återgifva mig min dotter som en hederlig man. Kommissarien understödde denna tirad med cn åtbörd som uttryckte hans eget godkännande och den aktning, som detta sätt att gå till väga ingaf honom. — I sanning, min herre, sade baronen, ni lägger mig på sträckbänk. — 8e så, herr baron, förnya icke ert nekande. Jag intygar, att jag i går afton har sett min dotter stiga ur en vagn utanför er port i sällskap med en herre; det var allt för mörkt, för att jag skulle kunna säga om det var ni; men de gingo ini detta hus och, hvad som är fullkomligt säkert, om herrn åter gått härifrån, så har hon deremot stannat qvar. — Hvad svarar ni på en så tydlig anklagelse, herr baron ? frågade kommissarien. — Min Gud, mina herrar, jag vet min själ icke, hvad jag skall svara. Herrn synes så säker på sin sak ... Emellertid är jag mycket säker, jag också ... För öfrigt fattar jag, att ni icke tror mig på mitt ord, då omständigheterna till denna grad äro emot mig ... Jag vet endast ett sätt att bevisa er min ärlighet ... Han ringde. Hans kammartjenare visade sig. — Valentin, sade han, öppna alla dörrar för dessa herrar, låt dem undersöka alla delar af hotellet, ufan att ens glömma vinden. Finner ni, mina herrar, något annat sätt att gå till väga? — Nej, min herre, det är bra,